Likarion Wainainas långfilmsdebut Supa Modo påminner på många sätt om Gabriela Pichlers härligt uppkäftiga film Amatörer som invigde årets filmfestival i Göteborg, där den också utsågs till bästa Nordiska film.
Även i Supa Modo engageras de boende i byn (som dock inte heter Lafors utan Maweni) som skådisar i en film. Även här muttras det om "amatörer". Metanivån kring filmskapandet tydliggörs, och de medverkande har roligt samtidigt som viktiga frågor ställs om vem som har makten över kameran. Hyllningen till fantasin och kreativiteten är också central för båda dessa filmer.
Den mångbottnade och välspelade kenyanska filmen kretsar kring 9-åriga Jo, hundraprocentigt suveränt spelad av Stycie Waweru. Redan när vi möter henne första gången, under en filmvisning i en sal – som senare visar sig tillhöra ett sjukhus – förstår vi hur enorm hennes passion är för Hollywoods största superhjältar. Vem äger egentligen mest? Jackie Chan? Jet Li? Eller Bruce Lee? Jo dividerar med kompisarna på canceravdelningen.
När Jos mamma, som är byns barnmorska, tar med sig dottern hem, får den nyanserade filmen ytterligare djup. Här ryms såväl en mor-dotter-konflikt som längtan efter en pappa som inte lägre finns där som trygghet och stöd.
Fantasins läkande kraft synliggörs med en stor dos magisk realism.
Fast inget uttalas högt förstår alla att Jo inte har långt kvar. Men en superhjälte kan ju som tur är aldrig dö.
