Stort drama i svart titthål

Dramatenguldet är borta. Ur askan på stora scenen reser sig Snöfrid, Ylva Oglands alter ego. Alla som går förbi Bonniers konsthall i Stockholm kan se hennes dans. Den som går in kan ana hur hon smakar.

Drycken Snöfrid är stark, berättar Ylva Ogland. Hon erbjuder några droppar, men vid frukostbordet i hennes lägenhet känns Snöfridsvodkan lite för dansk lite för tidigt. Snöfrid som dryck består av champagne destillerad till sprit.

På Bonniers konsthall finns just nu en vacker destillationsanläggning gjord i koppar.

I fjol ställde hon ut sina målningar hemma i lägenheten och sig själv och maken i gallerilokalen. Även tidigare har hon utgått från sig själv i ett konstnärskap som hela tiden sprängt det konventionella konstrummet.

Hennes alter ego, Snöfrid, har vid det här laget blivit avsmakad både i New York och i Athen. Ylva Ogland har målat och destillerat henne, givit henne olika fysiska skepnader, alltid kopplade till vad hon kallar Oraklet, speglarna Snöfrid lever bakom.

Om surrealisterna och Lewis Carroll med sin "Alice i Spegellandet" i första hand vänder sig till det undermedvetna talar Ogland om sin Snöfrid som en andlig gestalt, om än i fysisk skepnad.

I nya "Snöfrid och den seende platsen" har hon gjort ett verk som samlar de olika beståndsdelarna i hennes konstnärskap. I Bonniers konsthalls och Dramatens gemensamma och internationella höstutställning "Scenväxlingar" blir Snöfrid marionettdocka, för första gången tredimensionell och levande.

En stege med räcke står lutad mot konsthallens fasad. Den skulle kunna stå där för ett pågående arbete men är i själva verket en dygnetruntöppen gratisentré till ett konstverk.

Bara den som tar sig tid att kliva upp upptäcker ett svart titthål i den täckta glasfasaden. Som en förstorad pupill leder det in till en suggestiv filmvisning: marionettdockan Snöfrid, inte helt olik de sjungande robotarna i Björk-videon "All is love", dansar sin födsel och död på Dramatens stora scen.

Teatersalongen och scenen är utbrända och askgrå i ett verk som på sätt och vis är en dekonstruktion av själva teatern.

Men berättelsen ter sig helt olika beroende på varifrån man betraktar den. Den som sedan löser entré och går in i konsthallen får bland annat se en helt annan Snöfrid. Den gestalt som nyss var så levande och dansant på scenen hänger nu fryst och stilla i en scenografi som även den fått helt nya proportioner.