Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Storebror ser dig inte längre suddigt

    Aldrig har jag känt mig så påtagligt nära Panoptikon, det övervakningstorn som den franske filosofen Michel Focault livfyllt resonerar om, som när jag under höstlovet besökte Edinburgh, skriver krönikören Maria Domellöf.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Jag och mitt 12-åriga sällskap traskar trapporna upp i toppen av ett vitkalkat utkikstorn ett stenkast från slottet. Detta för att få se en Camera obscura-föreställning i det närmaste intakt från 1853.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Då var tekniken en annan: inte mer utvecklad än att en spegel i A5-format kunde fånga stadsvyn, för att sedan återge den i en vitmålad jätteskål i ett nedsläckt rum. Turisterna på slottets borggård liknar ur detta perspektiv mest myror, som myllrar runt. En smula anonyma och lite suddiga.

    Också tornets övriga våningar är fylla av visuell magi - historisk och nutida. Där står vi, och kan med modern kamerateknik på stora skärmar zooma in så gott som varje detalj i staden. Allt med kristallklar skärpa.

    Intill mig zoomar någon in en tiggare på The Royal mile. Enligt kartongbiten hon ställt framför sig 37-år, hemlös och i desperat behov av pengar till mat. Hennes förehavanden registreras skoningslöst av kameran. Skylten intill kamerorna vädjar: "Please respect peoples privacy!" (Var god respektera människors privatliv)

    Uppmaningen är välmenande men frestelsen tycks stor bland besökarna att istället göra precis tvärtom: låta kameraögat förfölja individer i stadsmiljön.

    Tornet i Edinburgh är en konkret manifestation av den alltmer omfattande övervakning vi utsätts för. Besökarna tillåts en disciplinär makt värd att lyfta fram - inte minst för att den annars är så osynlig. Vilka själsliga konsekvenser får detta övervakningssamhälle? Vilka platser har vi kvar där vi kan vara oss själva - oövervakade och privata?

    FIktionen blev verklighet

    Med skräckblandad förtjusning såg jag avsnittet Nosedive i brittiska tv-serien Black mirror. Där scannar framtidens människor av varandra och får direkt fram ratings, poäng för de andras behaglighet och sociala kompetens. Den som inte rankas tillräckligt högt, mister förmåner, sjunker snabbt i status och blir utfryst. Hisnande träffsäker science fiction tänkte jag då, 2016. Det var innan jag såg SVT:s Agenda den 4 november. Där framgår det att fiktionen redan blivit verklighet: Kina har börjat rangordna medborgare med system baserade på sociala poäng. Regimen har 600 miljoner övervakningskameror, artificiell intelligens och full koll på sina medborgares uppkopplade liv. En undersökande journalist som intervjuas har svartlistats i det digitala systemet. Nu kan han knappt ens längre boka en tågbiljett,

    Även i Göteborg satsar polisen på fler avancerade övervakningskameror, bland annat i Hjällbo och Bergsjön. När Sara Garib utsågs till Ortens poet i Göteborg 2018, handlade en av hennes dikter just om dessa kameror. Motståndet känns kraftfullt och befriande:

    "Ögat, walla, jag ser dig men jag skiter i dig!"