Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Dima Wannous är född i Syrien, 1982, har medverkat i Washington Post och debuterade år 2008 med romanen Stolen. De rädda kom 2017 och handlar om konststudenten Suleima som försöker förstå sin egen rädsla Bild: Richard Sammour

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Stillastående om ångest i krigets Syrien

    Dima Wannous roman om en ung konststudents liv i krigets Syrien fastnar i en metalitterär lek med identiteter utan tydlig riktning. Mats Kolmisoppi måste värja sig mot den paradoxala långtråkigheten som rullar in över sidorna.

    Roman

    Dima Wannous

    De rädda

    Översättning Anna Jansson

    Norstedts

    Jag plockar upp mobilen, bläddrar bland nyhetssajterna, lägger ner den igen. Jag sätter på kaffe och hämtar posten. Läser i boken och försöker hitta en väg ut ur den dimma av ältande språk som breder ut sig på sidorna.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    LÄS MER: Oscensurerat om skam, homofobi och våld

    Jag plockar upp mobilen, lägger ner den igen – letar intensivt efter den mer handgripliga historien om livet under den syriska regimen och vardagen bortom krigets bomber, berättelsen som utlovas i baksidestexten, men jag hittar den inte.

    Jag stålsätter mig inför den fortsatta läsningen.

    Det är inte för att smärtan som omskrivs är övermäktig, inte heller för att våldet och ångesten tränger in i mig som läsare: det är faktiskt tvärtom. Det jag värjer mig emot är den paradoxala långtråkigheten som rullar in när jag tar mig an syriska Dima Wannous roman De rädda, i översättning av Anna Jansson.

    Visserligen försäkrar berättaren oss om att allting handlar om stor, svår och betydande ångest. Ämnet är rädslan och ”rädslan för rädslan”, själens trasighet och minnets bedräglighet. I detalj analyseras känslotillstånden, men utan att lämna utrymme åt läsaren att själv känna efter.

    Det påminner om en långdragen terapisession. Med den tydliga skillnaden att läsarna inte får betalt per timme. Det är just därför som jag får lust att göra någonting helt annat än att lyssna på berättelsen om den unga konstskolestudenten Suleima, hon som analyserar sina drömmar och febrilt letar efter avgörande ögonblick som kan kasta ljus över varför hon mår så dåligt.

    LÄS MER: Samar Yazbek reser i Syriens tomhet

    Har det att göra med massakern i pappans hemby för decennier sedan? Med den av sorg lamslagna mamman som varje dag läser sidan 24 i en bok? Varför bryter Suleima ner sig själv? Varför mår hon så dåligt när livet i Damaskus som barn var så tryggt? Hur ser hennes förhållande till Nassim ut, författaren som hon en dag träffar på psykologmottagningen och förälskar sig i, han som från Tyskland med jämna mellanrum skickar romankapitel till henne? Varför har han i sin tur stulit berättelsen om hennes liv och ändrat på viktiga delar i den? Och – måste jag tillägga – varför har Suleima fastnat i den retoriska frågans grepp?

    Jag tror att man måste se De rädda som en konsekvens av kriget i Syrien, snarare än en berättelse om detsamma. Suleimas familj har krossats under diktaturen, det är omöjligt att veta vem som är angivare och vem som är vän. Pojkvännen Nassim lider av så stark ångest att han slår sig själv i ansiktet, Suleima vaggar på sängen med en halv Xanax under tungan. Allt har slagits i spillror, till och med tiden är söndertrasad.

    Det är därför som det inte finns någon tydlig handling eller grund att hålla fast i. Det enda som återstår i romanens verklighet är en avancerad metalitterär lek med identiteter och hopplösa försök att göra verkligheten begriplig genom oupphörlig introspektion och uttröttande självanalys.

    Är det då mitt ansvar att lyssna på rösterna i den här boken? Jag vet faktiskt inte. Det är kanske det viktigaste med De rädda, att den tvingar läsaren att skärskåda sitt bristande engagemang.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.