Regeringens utredare föreslår att tillhandahållande av piratstreaming av filmer ska ge upp till sex års fängelse.
Det är lika högt som maxstraffet för våldtäkt.
Det är fyra år mer än maxstraffet för att finansiera en terrorresa.
Så hur ska man förstå att staten vill ge högre fängelse för upphovsrättsbrott, än terroristbrott?
LÄS MER: Hårdare straff för piratsajter på gång
Utspelet tycks planerat, det presenteras just som förhandlingarna i hovrätten drar igång kring det uppmärksammade målet om Swefilmer. Förra året dömdes en nu 27-årig man till tre års fängelse efter att ha bäddat in piratkopierade filmer på sajten och därmed tillgängliggjort dem för allmänheten att streama. Sajten har under flera år varit populär och enligt domen har den åtalade tjänat pengar genom annonsintäkter på sajten. Men tre års fängelse? Domen kom strax efter målet om Facebookvåldtäkten avgjordes. Några killar livesände när de våldtog en flicka i Uppsala. Som mest fick en av de åtalade fyra månaders fängelse. Jag skrev då om den pedagogiska utmaningen staten stod inför. Hur ska man förklara att det är rimligt att ha högre straff för att bädda in piratfilmer, än att livesända en våldtäkt? Flera jurister hörde av sig efteråt och försökte förklara. Hur straff är statens sätt att hindra folk från att begå brott, på en både individuell och samhällelig nivå. Eftersom ekonomiska brott skapar skada för hela samhället har de högre straffvärden. Kanske har det allra mest ett preventivt syfte: att skrämma andra från att göra likadant. Ekonomiska brott är ofta väl planerade, med ett tydligt uppsåt. Därför behöver de ha högre straffsatser. Sexualbrott däremot är jämförelsevis spontana. Att ha högre fängelsestraff för engångsförbrytare av sexualbrott har därför inte lika tydlig preventiv funktion, resoneras det. Inte heller hjälper det individen. Det menas det däremot göra för till exempel piratstreaming.
LÄS MER: Swefilmer-grundaren stäms
Man bör alltså därför se politiken i det här, och det är väl just den som provocerar.
Enligt en färsk Demoskop-undersökning är “Lag och ordning” svenskarnas viktigaste valfråga. Det efterfrågas hårdare tag, högre straffsatser. Men då föregås nästan alla sådana förslag med intensiva, humanitära och politiska nyanser. I nästan inget av fallen finns några stark lobbygrupp som driver på.
Men i frågan om streaming finns en enormt resursstark sådan. Som i decennier kunnat anlita all tillgänglig juridisk kompetens för att hitta varje kryphål i svensk och europeisk lagstiftning och sätta dit den generation som försöker hitta sätt att se det senaste avsnittet av en tv-serie.
Är brottet ett problem för upphovsindustrin? Tveklöst. Men hur många branscher har just nu inte problem på grund av internets omställning? Vad är det som avgör att just film-industrin ska försvaras med särskilt höga straff?
Samtidigt är det en politiskt okomplicerad fråga. Ingen vill försvara en ungdom som begår upphovsrättsbrott. Men det går inte att skaka av sig känslan av en regering som lättvindigt låter sig styras av en resursstark lobby med tydligt konservativa intressen.
Det är inte särskilt förtroendeingivande.
