Malin Erikssons Rakt mot hindret! är en riktigt bra hästbok. Med enkla medel blottar författaren ponnyvärldens paradoxer. Finns det överhuvudtaget någon plats kvar för att bara älska och vårda sin ponny (och sig själv), när djuren förvandlats till tävlingsmaskiner som alltid ska vara på topp?
Och om svaret, mot förmodan vore ja, vem är det som har råd och tid att hålla en sjuk ponny vid liv? En utmanande fråga, med tanke på att det inte är särskilt många förunnat att ens ha råd att hålla en frisk ponny vid liv.
En som absolut inte haft råd är huvudpersonen Jo och hennes mamma. När romanen inleds har samma gamla historia upprepats: mamma har inte kunnat betala hyran och Jo och mamman har drivits att flytta. Igen. Den här gången flyttar de hem till mormor. Och plötsligt befinner sig Jo i ett betydligt mer ekonomiskt habilt och tryggt sammanhang än tidigare. Och hon hittar snabbt vägen till stallet … där hon för första gången, genom mormors stöd, får möjlighet att vara en ung lektions- och lagryttare bland andra.
När Jo och hennes mamma flyttar hem till mormor kompliceras också den verklighet som Jos mamma dittills serverat dottern. Har verkligen uppväxten hos mormor varit så känslokall som mamma framställt den? Och har mamma, hur konstigt det än låter, också en gång varit en hästtjej?
Eriksson kontrasterar Jos mammas dagboksanteckningar (fyllda av ätstörningar och föräldrapress) mot Jos drömmar om att också få tävla, också få vara en i laget. Just den där dubbelheten i texten; hoppen mellan mammans 90-tal och dotterns 2010-tal och mormor som en sammanhållande länk, gör berättelsen effektiv och drabbande.
Erikssons text lider av en del tabbar som jag tycker att förlaget kunde undanröjt (som: ”Men vart är han nu, din häst?”) och lite väl många klyschiga formuleringar om glädje som bubblar och slår volter i bröstet och datorer som knattrar. Men tvivelsutan är det här en både stark och utmanande historia. Väl värd att läsa.
