Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Stökigheten är en del av poängen

Recension: Björnen på Kronhusteatern släpper in det oberäkneliga i operan, skriver Magnus Haglund.

William Waltons kortopera Björnen, för tre röster och instrument, hade premiär på Aldeburghfestivalen i juni 1967, bara några dagar efter att The Beatles släppte sitt Sgt Pepper-album. Det finns inga som helst musikaliska likheter, förutom på ett plan: Waltons pastischer på salongsmusik från slutet av 1800-talet anknyter till den senviktorianska rekvisita som Beatlesskivan är så full av. De rör sig delvis i samma värld.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När det oberoende teaterkompaniet Opera Estrad nu tar sig an Waltons opera spelas den dock inte av tre skådespelare utan av fem. Två av huvudrollerna, den melankoliska änkan Popova och den burduse fordringsägaren Smirnov, får här dubbla gestaltningar. De framförs dels av två sångare, Amanda Flodin och Thomas Sonefors, och dels av två döva skådespelare, Rebecca Drammeh och Niklas Andersson, som agerar med teckenspråk.

Det har en fascinerande effekt på uttrycket i dramat. Det burleska och ironiska förstärks och gesterna blir uppförstorade i ett slags stumfilmsstil. Det hela hamnar närmare music hall än operavärldens mer högstämda spelstil, något som understryks av att publiken sitter och äter och dricker samtidigt som spelet pågår. Stökigheten är en del av poängen. Det blir helt enkelt mer spännande och operan mår bra av att konfronteras med koder och språkliga signaler som inte brukar finnas där.

Hade inte skådespelarna varit så karaktärsstarka och träffsäkra i sina gestaltningar – förutom de redan nämnda görs rollen som betjänten på ett förtjänstfullt vis av Sten Dereman – hade det blivit mindre bra förstås. Det gäller också den pianotrio som leds av Lisa Fröberg som har en utmärkt precision och attack i insatserna.

Sedan hör till saken att Waltons musik i grunden är ganska beskedlig. Jag börjar omedelbart fantisera kring vad som skulle ske om mer utmanande verk utsattes för liknande behandling, Alban Bergs Wozzeck, Stravinskys Rucklarens väg eller rentav Mozarts Trollflöjten, samtidigt som ölglasen klirrar och det pågår ett bullrigt utbyte fram och tillbaka mellan scen och salong. Jag tror att en av utmaningarna för operan som uttrycksform framöver handlar om att släppa in det oberäkneliga, det som inte är så väluppfostrat. Den vägen öppnar sig faktiskt här, åtminstone delvis.

Mest läst