I våras utväxlade jag och Ann-Sofie Hermansson (S) några hårda ord, efter att visningen av Burka songs 2.0 och efterföljande samtal med bland andra Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ställts in på Blå stället.
Jag var, och är, mycket tveksam till hennes sätt att som politiker kringgå principen om armlängds avstånd och lägga sig i stadens kulturutbud. Och jag håller inte heller med om vad hennes syn på vad ”demokratiska värderingar är”. Röster utanför det liberaldemokratiska spektrumet kan gott få höras också i kommunala sammanhang – det visar på det politiska systemets styrka. Hermansson tycker annorlunda och framhärdade att det i detta läge var viktigare att markera mot extremistiska yttringar och hålla en hård, tydlig linje mot detta från kommunens sida. Hon tillade att jag i detta var en kompasslös kulturpersonlighet som ”lyfter strömningar som inte alls är främmande för den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa”.
LÄS MER:Göteborgs stad har en oroväckande kultursyn
Hårda ord. Men så är nu debatter i en demokrati. Det kan vara smutsigt. Världsbilder stöts och blöts. Etiketter smetas på varandra.
I efterspelet av Burka songs 2.0 står nu två parter som inte drar sig för överord och politiska eller rättsliga angrepp.
Det skulle för den sakens skull inte föresväva mig att lämna in en stämningsansökan mot Ann-Sofie Hermansson för förtal. Det, om något, är att sätta käppar i hjulet för ett fritt debattklimat. Det hör till. Att Doubakil och Abdullahi, två offentliga debattörer från den kontroversiella Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) – som inte drar sig för att kalla andra debattörer och politiker islamofober – valt att göra just detta är inte smickrande. De får som alla personer i offentlighetens ljus tåla att ifrågasättas.
LÄS MER:Hermansson urholkar principen om armlängds avstånd
Inte heller är deras argument att de blivit tystade rimligt. Även om jag håller med dem om att det är fel beslut av kommunen att inte låta kulturarrangörer själva bestämma över sitt innehåll fullt ut. Men: att beläggas med yttrandeförbud vore en sak, huruvida Göteborgs stad väljer att vara öppen för en mångfald av åsikter på sina arrangemang eller inte är trots allt en annan.
I efterspelet av Burka songs 2.0 står nu två parter som inte drar sig för överord och politiska eller rättsliga angrepp. Även om Hermansson inte bidrar positivt till ett tolerant och inlyssnande samhälle med sin kompromisslösa politiska hållning, gör inte heller Doubakil eller Abdullahi det med sitt drastiska försök att få Hermansson att backa från densamma.
Tänk om de bara skulle göra något så enkelt som att sätta sig ned och prata med varandra och lägga fram sina olika perspektiv inför en intresserad allmänhet i stället. Kanske i samband med en filmvisning.
