Spräng kärnfamiljen

ANNONS
|

Ledordet för kvällen blir frustration. För rollfigurernas del utlöser en mammas stundande död en serie av nervsammanbrott och familjekollapser. För publikens (min) del gäller frustrationen inte existensen utan teaterupplevelsen. Hur den inlånade frigruppsregissören Andreas Boonstra, genom inslag av rockrevy och absurdism, försöker skaka om en text som är alltför tunn för att svara emot greppet.

För mogna kvinnliga dramatiker (terapigenerationen) verkar det vara ett obligatorium att ta upp modersrelationen - som pendang till den manliga teaterhistorien. Gunilla Thorgren och Majgull Axelsson har nyligen gjort det. I pjäsen Jag tänker på mig själv finns en vuxen dotter (Nina Fex) och en son (Andreas Rothlin Svensson), men eftersom modersarvet här stavas k-ä-n-s-l-o-k-y-l-a påverkas hans (familje)liv först efter åratal av affärsresor. Hans plötsliga krasch motsvaras hos systern av en mångårig, nedbrytande stigmatisering; av en kvinna förväntas ju slösande kärlekskraft!

ANNONS

Marianne Lindberg De Geer är cool på så vis att hon aldrig vikt från sin ståndpunkt att kärnfamiljen bör sprängas. På teaterscenen blir dock budskapet mindre originellt än i dagens backlashiga debattklimat. På scenen har ju fortfarande Strindberg och Norén tolkningsföreträde.

När den smygsupiga östermalmsdraken till matriark (Margaretha Byström) skuldbelägger sina barn har vi sett det mesta förut - utom hennes fantastiska automatiska vilstol: museipiedestal, blixtrande tron och fängelse. Vi känner igen hur elakheterna sipprar neråt. Inte bara till dotter och dotterdotter, utan också till städerskan som i denna pjäs, liksom i Jösses flickor, befinner sig underst - men samtidigt bär förnuftets och medkänslans tredje öga.

Med sina bildkollage har Lindberg De Geer länge utmanat det borgerliga tabut att "tänka på sig själv". Med sitt inklistrade ansikte koloniserar hon andras konstverk, men begår samtidigt en solidaritetshandling genom att ställa sig i den avbildades skor.

I pjäsen framstår hon mest som en misantrop, om än ej utan en livsuppehållande humor.

ANNONS