I veckan rapporterade Wall Street journal att Spotify inte längre är den mest använda tjänsten för musikstreaming i USA. Det fick mig osökt att tänka på gubben som äger serietidningsbutiken i Simpsons. Han med låg hästsvans, flint, förtvinade muskler, och noll socialt liv: En fetlagd loser i samhället. Men bakom seriebutiksdisken i Springfield var han kung. Han kompenserade, med råge, sin låga status i omvärlden genom att vara en elitistisk översittare mot den som äntrade hans revir. Han hade ingen skyldighet mot någon, och skulle hellre dött än att sälja något han själv inte trodde på. Skaparen av Simpsons, Matt Groening, har sagt att han inte kan hålla räkning på hur många gånger personer stannat honom på gatan för att säga ”Jag vet vem du baserade den där serietidningskillen på! Han som har serietidningsbutiken i mitt kvarter”. Varpå Groening alltid ger samma svar:
– Nej. Han är baserad på varenda serietidningsgubbe i USA.
Från en som köpt begagnade vinylskivor i tjugo år kan jag berätta att han lika gärna kunde ha varit baserad på en drös skivbutikskillar i Göteborg. Det krävdes en rejäl dos mod bara för att gå in en skivbutik som 18-årig tjej. För att inte tala om när man ville provlyssna och var tvungen att möta dömande blickar och kommentarer i stil med ”Foxy Brown? Du vet att Jay-Z skriver alla hennes texter va?” från någon uppenbar oskuld i 35-års åldern som motvilligt letade upp skivan till det tomma konvolutet. Samma typ av man skulle i dag hellre dö än bli påkommen med ett Spotify-konto.
Varje gång jag upptäcker musik som jag inte har hört innan tänker jag på hur skönt det är att slippa de där männen. Även om jag ofta handlar begagnade vinylskivor än i dag, är sökandet efter ny musik så fullständigt ångestbefriat via Spotify att många nog har glömt att det någonsin stått sura kulturväktare i urtvättade bandtröjor mellan dom själva och det dom vill åt: musiken. Lyckan i att själv få komma fram till ”Fan, jag gillar nog Creedence ändå” framför datorn i mjukisbyxor utan en kutryggig elitist som flåsar en i nacken är underskattad.
Jag hatar att behöva vara lojal mot ett företag. Och det finns en massa grejer med Spotify som suger. Men i och med deras ambition att ha all musik så är trösklarna till nya upptäckter låga. Men den tiden kan vara förbi. Källor inom musikbranschen uppger att Apple nu för första gången utgör ett verkligt hot mot det svenska företaget. Taylor Swift har skrivit ett avtal med Apple som ger dem exklusiv rätt att strömma hennes musik i ett drygt år. Jag tippar på att det dröjer till 2021 innan mitt musiklyssnande påminner om hur jag ser film: Via fem olika tjänster varav ingen gör anspråk på att vara heltäckande. Och då kommer jag nostalgiskt minnas hur enkelt allting var förr i tiden. Under de få fria åren mellan de kutryggiga oskuldernas diktatur och den fria marknadens anarki.
