Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

euLtneO10plmhpP_NWZOSB26ks4.jpg
Partierna i sociala medier. Författarna till Digital demokrati? går igenom hur riksdagspartierna twittrar – men inte hur de nya nätbaserade politiska rörelserna påverkar den faktiska politiken. Bild: Vilhelm Stokstad/TT

Spännande frågor lämnas utan svar

Kommer allt att förändras av sociala medier? Troligen inte. Karin Pihl läser en bok som får henne att vilja sluta twittra.

På 1970-talet hade Socialdemokraterna en miljon medlemmar. Mycket tack vare tvångsanslutningen via LO, men ändå. Moderaterna hade kring 130 000, och Centerpartiet ungefär 140 000. I dag uppgår Socialdemokraternas medlemskår till knappt 90 000 personer. Centern har inte ens 30 000. Det enda parti som ökar radikalt är Sverigedemokraterna, som är jämnstora med C.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De sjunkande medlemssiffrorna är en kris för demokratin. Så har det låtit i ett par år. Människor identifierar sig inte med ett parti längre, utan röstar på vad de känner för. Men framförallt hänger de på internet. Åtminstone om man ska tro Ulf Bjereld och Marie Demker, professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som tillsammans med Sofie Blombäck, lektor vid Mittuniversitetet och Linn Sandberg, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid universitetet i Oslo, skrivit en analys av det moderna politiska djuret.

Spännande frågor utan svar

Baksidan på Digital demokrati? Partierna i en ny tid lovar att ge svar på mycket. De försvagade politiska partierna hotar hela det demokratiska styrelseskicket. Populismen vinner mark. Är partidemokratins tid förbi? Frågeställningarna är, åtminstone i bokens inledning, många och intressanta. Tyvärr får läsaren inga svar. Författarna hade kunnat föra en intressant diskussion om de nya nätbaserade politiska rörelserna, som feminismen och alternativhögern, och dess påverkan på den faktiska politiken. De hade kunnat resonera kring och ifrågasätta antagandet att högt medlemsantal i partierna per automatik är bra för demokratin.

LÄS MER: Upp till kamp mot pladderhumanismen

I stället får läsaren en noggrann genomgång av riksdagspartiernas Twitteraktivitet. På 150 sidor redogör författarna ingående för hur partierna twittrar, vilka som är duktigast på Facebook, vad partiföreträdare anser om sociala medier och värdet av en retweet, alltså att någon vidarepostar ett inlägg man själv har skrivit. Det är ungefär lika intressant som det låter.

Brev vanligast

Slutsatserna går dessutom delvis emot tesen. Författarna skriver att den vanligaste kommunikationskanalen mellan parti och väljare är brev, följt av personligt besök och telefonsamtal. Inte ens var tredje väljare tog i valrörelsen 2014 emot information från något politiskt parti via sociala medier. Fem procent av väljarna kontaktades personligen via dessa moderna kommunikationsmedel. Ändå är sociala mediers påverkan inte överdriven, med hänvisning till “den samhällsutveckling som i princip alla avseenden är digital”. Uppmaningen att partierna ska främja sociala mediers roll i politiken är dessutom tveksam ur ett demokratiskt perspektiv. Att överlåta den demokratiska infrastrukturen åt amerikanska jätteföretag har definitivt baksidor.

LÄS MER: Vikten av att vara rädd

Det är sant att internet och sociala medier har förändrat den politiska debatten. Inte minst genom att ekonomiskt utmana mediehusen, förstärka drev och göra det lättare att framföra dråpliga kommentarer till sina motståndare. Författarna lyckas dock inte visa att sociala medier kommer att förändra det politiska systemet i grunden. Den som tror det hänger för mycket på Twitter.

RY6GHSf5v7HYjHG6vBahNiPSmC8.jpg

Film

Ulf Bjereld, Marie Demker, Sofie Blombäck, Linn Sandberg

Digital demokrati? Partierna i en ny tid

Atlas

Mest läst