Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Sonnevi offrar sin dikt för livet

    Bok: Göran Sonnevis nya diktsamling Oceanen är nästan monstruös och till en början flyter dikterna ihop för Anna Hallberg. Men mitt i det vindlande prosaiska spårar hon en poetik som ytterst har med moral att göra - och som bör läsas långsamt och fysiskt.
    Man kan inte recensera en ocean. Jag inser det. Det skulle vara förmätet. Därför vill jag be läsaren om ursäkt: Jag kan inte skriva en recension av Göran Sonnevis nya diktsamling Oceanen. Den är för stor, monstruös nästan. Fyrahundratjugo sidor existentiell poesi. Ändå är jag en ganska van poesiläsare, läser snabbt, antecknar, har lätt att upptäcka samband och återkomster. Men nu kan jag inte, jag erkänner det. Det finns inte en chans att jag skulle hinna omfatta den här boken, smälta den, som man brukar säga, vilket i just det här fallet är en träffande metafor eftersom Sonnevis poesi går, och måste gå, genom kroppen. Och det tar tid. Minst ett halvår föreställer jag mig som rimlig lästid för Oceanen. Och så mycket tid kan en dagstidningskritiker bara drömma om.

    Det är förbluffande ointressant att försöka hasta sig igenom Oceanen. Dikterna flyter ihop, grumlas och bleknar. Till en början irriterar jag mig över detta, att det känns så såsigt, varför skriver han inte klarare, tänker jag. Varför släpper dikterna så snabbt sin koncentration till förmån för ett vagare elliptiskt tänkande? Och varför denna massa? Varför så många dikter, som ändå liknar varandra intill förväxling?
    Jag förstår inte dikternas uppsåt, jag tycker att de viker ner sig, ja, fegar på något sätt. Att de gör sig själva sämre än vad de skulle kunna vara, det förbryllar mig. Dikterna är så oändligt långa, blir prosaiska och vindlande och förlorar poetiska kvaliteter i fråga om rytm, precision, skärpa. Och det är klart att det inte är någon slump. Sonnevi är alltför seriös för att man skulle kunna misstänka honom för slarv, eller oavsiktlig dålighet. Nej, det vore bara löjligt. Men efter hand formerar sig något som liknar en annorlunda poetik. Jag tänker att det har med tid, kropp, omvärld och etik att göra. Med frågan om vad det är att vara en om inte god människa så i alla fall någon som eftersträvar att göra goda handlingar. Det har faktiskt med moral att göra, även om det är ett begrepp som brukar få samtidsesteter att vända bort blicken.

    Jag tror att det här är en bok som inte låter sig läsas med mindre än att man filtrerar den genom den egna existensen. Långsamt. Och det magiska som kan hända då, om man nästan bokstavligen tillåter sig att inkorporera ett litet stycke av Sonnevis ocean, det är att texten smälts ner, löses upp och sprider sig som ett tillstånd i kroppen. Det är en upplevelse som nästan inte låter sig beskrivas. En fysisk, genomsyrande läsning som jag fortfarande bara befinner mig i början av.
    Med risk för att låta mer än lovligt pretentiös, skulle jag säga att vad Sonnevi gör i den här boken är att han offrar sin dikt för livet. Jag kan inte formulera det på något annat sätt. Och jag vet inte om det är möjligt att driva en sådan poetik hela vägen, men det finns en ansats och ett allvar, en intensiv vilja som präglar hela Sonnevis diktning, som det inte går att ironisera över.

    Oceanen. Den böljar fram och tillbaka. I stora vågor och små cirkulationer på stället. Oändlig för den lilla människan vid vattenbrynet, men visst omgärdas den av andra kontinenter. Den också. I Sonnevis dikt är oceanen många gånger en dödsliknande bild. Döendet och avslutet, "den absoluta cesuren", återkommer ständigt i nya variationer. Men det är just som cesur, avbrott, som döden uppträder. Som ett klipp i den kontinuitet där livet och födelsen alltid är starkare i sin progression, lika obeveklig som den är trösterik.

    "Det känns som att en hinna står
    i begrepp att tas bort
    mellan mig och världen Att det
    som sedan återstår, är

    helt naket I fruktansvärd existens"

    Faktiska krig. Reella förtryckarsituationer. Våldshandlingar som ägt rum, och fortsätter att äga rum, i den verkliga världen. "Världens politiska kaos pågår", skriver Sonnevi. Det går inte att komma utanför, utöver eller bortom det. Men: "Om vi är i den oavbrutet växande komplexiteten blir ständigt nya för- / bindelser möjliga".

    Tre rader inleder den här diktsamlingen: "Varje ord / finns bara / i kärlek". Hundratals sidor senare avslutas Sonnevis bok: "Oceanen är i varje ögonblick ny Kvar står Oceanen".

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.