Kompositören Mikael Karlsson har ett tydligt budskap. Det går ut på att bryta mönster, ta risker, våga ta till sig det som är nytt och ovant. Mest handlar det förstås om musik, att skapa och att lyssna på, han har några konkreta tips för att klassiska konserter ska bli mer tidsenliga. Men han drar även paralleller till livet i övrigt, pratar om att våga möta det som känns främmande, umgås med människor som inte är likadana som oss själva.
Det svaga ekot får sin förklaring en bit in i programmet: det är inspelat i hans lägenhet i New York. Därifrån tar han med oss bakåt i tiden till sin första klassiska pianolektion, till repetitionerna inför hans och Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm på Kungliga Operan i Stockholm - en föreställning som växte fram till stor del genom improvisationer och lek, till den brokiga, bullriga junifesten i hans trappuppgång i Harlem, men också till en mörk period där han sjönk till botten innan han bad om hjälp.
Musik och ljud i bakgrunden hjälper till att skapa stämningar och bilder. Ett välkomponerat, spännande och berörande program från början till slut.
