Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage.jpg

Snooza kan vara den nya revolutionen

I en märklig dröm rörde jag mig sakta över fältet, som en minröjare på jakt efter nya objekt att gräva upp och oskadliggöra. Men det var inte minor jag var ute efter, utan väckarklockor.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Fältet var kargt som åkern i en roman av Tomas Bannerhed, och nedgrävd djupt i den svarta lerjorden hittade jag nästa klocka. Snabbt stängde jag av den och stoppade den i min säck. Hela fältet fortsatte likt livet självt att ticka oroväckande, och de klockor jag inte lokaliserade tillräckligt snabbt hämnades genom att dovt börja ringa under jorden, ett stegrande ljud.

När jag vaknade – och det surrealistiska sisyfosarbetet upphörde - insåg jag att drömmen bara hade varit en undanmanöver, för att få mig att stanna i sömnens land.

Nyligen hemflyttad från USA hade jag om möjligt ännu mer svårt än vad jag har nu att vakna. Därför satte jag i system att alltid ha mer än en väckarklockor igång när jag hade en viktig tid att passa: ett tåg eller ett springvikariat. Klockan närmast sängen tystade jag bryskt genom att knuffa omkull den, oftast i sömnen. Bakom böckerna i bokhyllan stod ytterligare en klocka, under en klädhög en tredje och på gardinstången en fjärde, väldigt svårnådd från sängen. Så där höll det på. Den ena klockan ringde tio minuter efter den andra.

Ett beteende som helt säkert lade grunden till mitt nu fullt utvecklade snoozande.

Jag längtar alltid till helgen, för då har jag störst chans att ostört få ägna mig åt min hemliga last: lyxen att få somna om. Unna sig. Bara en liten stund till. Slippa vara duktig och prestera.

Strunta i målbilder och resultat. Inte behöva duga, vara snabb, exakt och vederhäftig. Bara dra täcket över huvudet ännu en stund. Återuppta drömtråden - var var vi? Utan att tvångsmässigt behöva skutta upp ur sängen och rätta till anletsdragen.

Min syster älskar också att snooza, något som bara hotas av bikramyoga vissa tidiga morgnar innan jobbet. Och vi är flera. När Annika Norlin förra våren släppte sin singel från albumet Däggdjur blev det uppenbart varför just hon är min favoritartist:

”Fem minuter till, snooza med mig, snooza med mig”

Alla dagar i veckan förväntas vi stiga upp och vara effektiva, gå till jobbet, skolan eller Arbetsförmedlingen. En ny undersökning från skolverket visar att andelen elever som känner sig stressade i skolan har ökat från 17 procent till 31 procent de senaste fyra åren. Framförallt är det flickor som känner sig stressade i skolan. Samtidigt både presterar och mår tonåringar bättre om de får sovmorgon, slår professor John Axelsson på Stressforskningsistitutet fast.

Så jag ställer mobilen på snooze så ofta jag kan och sjunger med Annika Norlin:

”Nån måste va först, Nån måste gå i bräschen mot det här samhället som kräver att man ska va så satans effektiv. Vi får skitliv, Tänk på oss, Tänk på mig”

Mest läst