Snart döms Arklöv igen

ANNONS
|

Den 10 november ställs Jackie Arklöv åter inför rätta. Och om allt går åklagarens väg kommer Sverige att sälla sig till den skara länder som har dömt en medborgare för folkrättsbrott, grovt sådant dessutom. Det kan framstå som en tvivelaktig ära - under

rubriken sorterar bland annat brott mot mänskligheten samt svåra brott mot krigets lagar. Arklöv ska under sin tid som legosoldat i den bosnienkroatiska HVO-armén i början av 90-talet systematiskt ha misshandlat krigsfångar, han lär ha föredragit att använda en brandsläckarslang. Och en kvinna, som vid tiden för mötet med Arklöv var gravid, har vittnat om att han hotade att skära ut barnet ur hennes mage, samtidigt som hon hade en gevärspipa i munnen. Hon hade vägrat att uttala en religiös fras.

ANNONS

Arklövs förehavanden som legosoldat är ingen nyhet. 1995 dömdes han i Bosnien för krigsförbrytelser mot civilbefolkningen. Men vid en fångutväxling ett år senare, då Arklöv riskerade att hamna i sina forna fienders händer, ingrep den svenske

ambassadören. Arklöv placerades i häkte - men släpptes då åklagaren sade sig ha misslyckats med att lokalisera såväl vittnen som offer. Han kunde till och med kvittera ut ett skadestånd. (För DN-journalisten Maciej Zaremba tog det emellertid fyra dagar att hitta hälften av vittnena i Bosnien, de hade samma telefonnummer som vid tiden för rättegången.)

Folkrätten är en serie överenskommelser mellan suveräna stater. På pappret är den långt ifrån tandlös: Genèvekonventionerna slår fast att alla stater har en skyldighet att åtala krigsförbrytare, oavsett vem som är förövaren och var i världen brottet är begånget. I praktiken har dock skyldigheten förvandlats till en rättighet.

Ett åtal - och den troligtvis fällande domen (Arklöv har redan erkänt det mesta) - är en signal att vi värderar folkrätten. Men åtalet rymmer också en moralisk dimension. Som journalisten Bosse Schön har visat undersöktes aldrig huruvida de svenskar som frivilligt stred för Hitlertyskland under andra världskriget hade gjort sig skyldiga till krigsbrott. Inga frågor ställdes vid hemkomsten; ingen ville ens veta vad de hade bevittnat. Och förfrågningar om efterlysta baltiska krigsförbrytare avvisades regelmässigt.

ANNONS

Arklöv sitter redan inne, dömd till livstid för polismorden i Malexander. En ny dom kan på sin höjd fördröja dagen han får nåd. Men att döma är inte enbart att straffa, det är också att formulera berättelsen om vår samtid, och att erkänna att offren existerar - för om bödeln är utan skuld, vad babblar då de drabbade om? Och vad händer när ingen längre finns kvar som kan berätta?

Så en dömd svensk krigsförbrytare - hur motbjudande det än må låta - är en möjlighet vi faktiskt bör vara stolta över.

ANNONS