Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Små små ord av ilska och frustration

    GP:s Jan Andersson läser boken Dagens Ris av Lars Teglund och minns en Dagens ros han skickade till sig själv.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    ”Dagens ris ... till de vänner jag haft i många år, som aldrig hör av sig fast jag ringt. Jag har verkligen bjudit till men har aldrig blivit hembjuden.” Besviken före detta vän

    Jag vet inte hur vi tänkte. Det var ju ingen lögn, så sett, mer som att vi gav sanningen en välbehövlig skjuts och en uppmuntrande klapp på axeln. Vi trodde nog att brevet skulle stoppas någonstans på vägen, att det skulle faktagranskas, fastna i ett finkalibrerat bullshit-filter, dras ut i ljuset och där förstöras. Men icke. Några dagar senare låg den där, min insändare, högst upp i Dagens ris & ros-spalt i GT vårvintern 1989.

    "Dagens ros till de snälla killarna på Heden Hyrbil som hjälpte mig när jag fått punktering. Nu vet jag var jag ska hyra bil nästa gång!!" Tanten i den bruna Volvon

    Ja, vi hade faktiskt stannat för att hjälpa en tant i en brun Volvo att byta däck. Nej, hon uttryckte väl inte sin tacksamhet riktigt på det sättet. Inte genom att skriva en insändare i GT med dubbla utropstecken. Så det fixade vi åt henne.

    Jag drar mig till minnes den där episoden från mitt allra första jobb i Göteborg (som biluthyrare och inte journalist) med en viss känsla av skam när jag sitter med Lars Teglunds nyutkomna, lika underhållande som sorgliga bok Dagens ris utgiven på Teg Publishing.

    Här har Lars Teglund, med bakgrund på nöjesmagasinet Djungeltrumman, samlat ihop en mängd arga, trötta, ledsna, frustrerade och milt uppgivna insändare i Norrbottens-Kuriren.

    "Dagens ris ... till min före detta chef i Luleå. Idag, några minuter över klockan 08 är det ett år sedan hon förstörde en stor del av mitt liv." IS

    Varför ..? Vad hände? Och hur stor del förstördes? Så många frågor och så lite information. Att läsa den här typen av insändare är som att spela strutboll med folks liv.

    Insändarna är inte mer än 10-15 år gamla och täcker perioden 2002-2007, vilket känns klokt. Därmed slipper vi lyssna till bruna röster från 1930-talet eller trötta brösttoner från 1950-talet. Den bitterhet, undertryckta ilska och glödande patos som väller fram mellan raderna även på 2000-talet räcker gott och väl.

    "Dagens ris ... till dig som försöker lura arrangörer och oss fiskare på pimpeltävlingar. Bra att du äntligen åkte fast." Hederliga fiskare

    Trots att Twitter och Instagram har pungslagit våra psyken och millenniegenerationen för länge sedan vuxit upp och blivit föräldrar, finns det alltså fortfarande plats för den gamla insändaren, denna uppfordrande spya tänkt att stänka på den närmaste omgivningen.

    Inte så konstigt kanske. Dagens ris är det logiska steget mellan en lapp i tvättstugan och en öppen statusuppdatering på Facebook. Det är här den kränkta insändarskribenten går från att vara ett offer till att bli en obekväm sanningssägare, en rättskaffens medborgare, en risare.

    Känslan av att få dela sin jobbiga upplevelse med läsekretsen trumfas bara av chansen att få läxa upp missdådaren. Att få slå tillbaka. Men det finns också ett mått av skam knutet till känslan av hämnd. Risaren vet ju att man borde markera och säga ifrån direkt. Även om vissa problem löser upp sig själva.

    "Dagens ris ... till den som bajsade i Pontusbadet, Luleå, och personalen som vägrade ta upp det." Kunder som alltid bör ha rätt

    FOTNOT: Insändarna i texten är plockade ur Lars Teglunds bok Dagens ris.