Av de två aktörerna på scenen, Py Huss-Wallin och Josephine Wistedt, är det Huss-Wallin som gestaltar själva kungsberättelsen i Det rasar. En uppsättning som funnit inspiration i konceptkonstnären Sophie Calles projekt Exquisite pain, där hon samlat in ett hundratal historier om det värsta som personer i hennes omgivning råkat ut för. I en inledande scen beskriver Huss-Wallins rollfigur hur hon blir dumpad av sin äldre bror, trots att hon rest hela 8 890 kilometer för att få umgås med honom. Via Facebook meddelar brodern att att hon har "daddy issues" och att han endast kan tänka sig att umgås om hon börjar gå i regelbunden terapi. Syskonkärleken läggs abrupt i ruiner.
LÄS MER: Både banal och fenomenal Motherdog på Göteborgs stadsteater
Den krishistorien, med dess olika faser – chock, bearbetning, med mera – utgör föreställningens röda linje. Det finns något rörande över den dumpade lillasystern, men det som drabbat henne känns trots allt ganska oförargligt. De betydligt mer dramatiskt laddade livshistorierna är det Wistedt som får stå för. Ibland representerar hon flickan som utsätts för övergrepp av en killkompis. Ibland den papperslösa mannen som väntar på sin utvisning. En mor som klipper en hårlock från sin nyligen avlidna sons huvud. Eller en högutbildad och förbittrad ryska som bryter för mycket för att någonsin ha en chans att få ett vettigt arbete.
Det är också Wistedt som befinner sig i den mest utmanande sitsen av de båda aktörerna. Den långa katalogen av olycksöden måste med nödvändighet avhandlas i snabb takt, till skillnad från Py Huss-Wallins lite mer skruvade ledmotiv som fått störst utrymme. Det gör att de enskilda berättelserna – eller rentav vittnesmålen – får lite opersonliga drag över sig. De bockas liksom av.
LÄS MER: Karl Gerhards ökända häst kastar fortfarande skuggor
Men kanske gör det egentligen inte så mycket. Aktörerna gestaltar den kollektiva sorgeakten med uppenbar medmänsklighet och värme, allvar och lekfullhet. Jag lämnar salongen överraskande munter. Kanske även lätt förvånad över att föreställningen var så förbluffande opretentiös.
