Det är fasligt tråkigt med den här ständiga miljödebatten, säger en kvinna i publiken på Timbros konsumtionsfrämjarträff i ett gammalt kulturhus i centrala Malmö.
Själv har hon en Luis Vuitton-väska och eftersom den håller längre än billiga plagiat borde hon väl kunna få lite miljöcredit utan att det behöver tjatas så förbaskat om saken.
Så blev det väskdebatt här också, trots att kulturskribenterna i publiken var få, och när någon gav uttryck för en vag skuldkänsla över sin konsumtion var det naturligtvis en kvinna.
Den 11 september 2001 lovade president Bush att ta hand om the evil-doers om New York-borna bara gjorde sitt och fortsatte shoppa; konsumtion som motståndshandling. I sin lilla bok Yppighetens nytta (utgiven av Timbro) argumenterar Jonas Frycklund, ekonom hos Svenskt Näringsliv, för att konsumtionen även kommer att rädda miljön eftersom ny teknik är bättre än gammal och tillväxt ger välstånd som ger möjlighet att köpa dyra väskor i stället för billiga.
Och varför är det bra?
- Jo, förklarar Frycklund, för om man handlar billigt får man pengar över till andra prylar och då blir det mer miljöpåverkan.
Det var det kvinnan i publiken ville höra. Bättre att dra i sig en flaska Dom Pérignon än tre backar med lågprisöl.
Hos Timbromoderaterna introduceras Frycklund med en barsk formulering om att hans bok skrevs i ett läge "då medierna handlade om Buy Nothing Day och Al Gores Nobelpris och miljöhetsen var stark och man fick inte göra någonting". Författaren själv har lärt av Clinton, Blair och Reinfeldt att man ska lägga sig nära motståndaren och han pratar optimistiskt om relationen mellan varumärken och miljöhänsyn och om att kineserna kommer att skynda sig igenom den ofrånkomliga perioden av negativ klimatpåverkan.
- Konsumtionskritik har ett ovanifrånperspektiv, säger han. Den debatten utgår från den övre medelklassen. Men det är svårt att vara överdomare och säga vad som är bra och dåligt.
Och visst har moral ofta en tendens att slå över i moraliserande. Ifrågasättandet av en slösaktig och miljöskadlig livsstil riktar sig dock inte i första hand mot vanligt folks köttfärsinköp på Ica. Naomi Kleins No Logo visade hur uppblåsta värden på varumärken bygger på underbetald arbetskraft med motbjudande villkor. Där miljö- och konsumtionskritik sammanfallit har udden oftast varit vänd mot produktionen och dess normsystem.
Det har gått ett halvsekel sedan socialpsykologen Erich Fromm skrev att vad ekonomin först och främst kräver är "att folk köper, köper och köper ännu mer". För att kapitalet ska växa "förmår industrin genom alla slags frestelser människor att konsumera mer". Fromm såg en växande rotlöshet i ett samhälle som inte kunde kallas friskt; ju ängsligare människan blir desto mer måste hon konsumera och ju mer hon konsumerar desto ängsligare blir hon.
Numera får det väl betraktas som en någorlunda etablerad sanning att reklamen spelar på känslor av otillräcklighet och att konsumtion också kan fungera som tröst.
Men är det konsumismen - konsumtionen upphöjd till livsinnehåll och ideologi - som ligger bakom det moderna samhällets neuroser och medborgarnas vilsenhet? Det anser den brittiske barnpsykologen och skribenten Oliver James, som i sin nya bok The Selfish Capitalist (Vermilion) lutar sig mot Fromm och försöker leda i bevis att människor mår som sämst i konkurrensinriktade, materialistiska länder. Tidigare har han i Affluenza diagnostiserat främst den engelsktalande världen som överflödssjuk, som stressad och illamående av konsumtionens yppighet.
Motmedlet vore således ett lugnt och stillsamt samhälle. Nöjda människor som sover gott om natten gör inte revolt, men de springer inte heller benen av sig för att vara först i kön när en ny affär öppnar.
Materialister är enligt James osjälvständiga och känslomässigt osäkra, de formas av föräldrarnas och skolans tävlan och söker självförverkligande i prylarnas värld.
Så går det också illa, främst i miljöer präglade av det som han benämner "den själviska kapitalismen": i USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland är ett oroligt inre dubbelt så vanligt som på det europeiska fastlandet med dess mer "osjälviska" kapitalism.
Precis som det går att väva en text kring en dogm om konsumtionens välsignelse är det möjligt att skriva en bok om materialismens baksida baserad på ett mycket tunt statistiskt material. Här är författaren dessutom selektiv. Ukraina, Colombia och Libanon lider kanske inte i första hand av "affluenza", ändå uppvisar de i den åberopade undersökningen från World Health Organisation lika omfattande psykiska plågor som USA & Co. Försvagar inte detta kopplingen mellan materialism, konsumtion och olycka?
Yppighetseuforikerna har naturligtvis rätt i att människor mår bättre av att kunna handla än av att inte ha råd med det. Frågan är om Oliver James invändning - att man mår dåligt av att växa upp i en miljö präglad av konkurrens och kommers - är särskilt verkningsfull. Det är lätt att hålla med om att det vilar något sorgligt och i djupare mening destruktivt över shoppingkulturen, en sorts världsfrånvänd tomhet, ett slags ersatzliv, men förslösandet av andra möjligheter kan inte frikopplas från vårt uppenbara slöseri med ändliga resurser.
Humanekologen Alf Hornborg skrev i Dagens Nyheter 28/1 en anmärkningsvärd artikel om den desillusion vi står inför när det gäller teknikens framtidslöften. Med sitt ifrågasättande av "hållbar konsumtion" och "hållbar produktion" var texten nedslående. Hornborg talade om den vite konsumentens börda, kunde kolonialismen ses som välgörenhet odlas numera en föreställning om överflödet som ett sätt att visa solidaritet med världens utblottade.
Och följdriktigt formulerar Jonas Frycklund en lyxens relativitetsteori: "Så länge en individ inte konsumerar för mer än vad den tjänar förekommer ingen överkonsumtion".
I hans ögon är avundsjukan en drivkraft för dem som anser att vi skaffar för många onödiga prylar. Om bara de fattiga i Sudan och Bangladesh lyckas hålla sin konsumtionslusta i schack - och inte köper för många billiga väskor - kommer vi emellertid att klara både miljön och yppigheten och gå till paradis med sång.
