Vissa romaner är som löftesrika luftballonger. De har en perfekt story, intressanta gestalter, och en skön stil, men av någon konstig anledning lyckas de helt enkelt inte lyfta. Charlotte Aquilonius Här kommer natten är en sådan roman. Historien cirklar kring de två tvillingsystrarna Milla och Laura, en nybliven läkare och en servitris, som plötsligt börjar känna att något konstigt håller på att hända med deras respektive liv. Men vad?
Skumma människor dyker upp från ingenstans, deras mor beter sig ännu konstigare än vanligt och vi får samtidigt börja följa en skum kistas färd på väg upp mot Sverige. En skräckromantisk historia vecklar sen ut sig fylld av fladdermusgrottor, kolerakyrkogårdar, lusthus, babyloniska skapelsemyter, fraser som "husets ögonhålor gapade tomma som på en död", kaldeisk numerologi och pytagoreiska system, samt esoteriska kapiteltitlar som Suburbia borealis. Men trots alla dessa smarriga ingredienser lyckas den gotiska stämningen aldrig riktigt sätta sig. Kan det vara inflationen i romangestalter? Ja, för romanen är ett bestiarium av huvud- och bifigurer som kommer och går i tempot av en sängkammarfars. Kan det vara dialogerna? Ja. De är alldeles för långa och stilen skulle ibland lämpa sig bättre för en revy på Lorensberg än i den Wuthering Heights-miljö som författaren tycks velat återskapa, för här finns också en bisarr kärlekshistoria som aldrig får någon riktning.
LÄS MER:Den yttersta synden
Ett annat problem med boken är att man inte riktigt förstår vad det är för motor som driver de respektive romangestalterna och vad som egentligen står på spel. Till slut känner man sig som en rumpnisse på villovägar som hela tiden undrar: Voffor gör di på detta viset? Ibland blir texten för övertydlig: "Vad vet jag egentligen om hem? Tänkte han och klev över en sorgkantad snödriva". Men pastischlitteraturen är inte en lätt genre. I Sverige är det endast Carl Johan Vallgren och Gabriella Håkansson som lyckats förnya den gotiska romanen, som lyckats uppfinna historier som förmår både skrämma, underhålla, vägleda och beröra. Det sistnämnda är det allra svåraste, och det är här jag känner att skon skaver som mest. Relationen mellan systrarna, samt relationen till den frånvarande modern och fadern hade kunnat beröra mer om Aquilonius hade skurit bort några huvuden och skurit ner sig till historiens innersta kärna och uppehållit sig där lite längre, än vad hon slutligen gör.
LÄS MER:Rolig och djup chic-lit från Göteborgs hjärta
Men det finns förstås också en rad kvalitéer med Aquilonius roman, som till exempel komprimerade beskrivningar som: "Det var folktomt i Helvetet" och torra repliker i stil med: "Som läkare har jag svårt att gå med på att din makes anemi skulle orsakas av något slags blodtörstig fågel" och de visuella, detaljrika beskrivningarna av kuriosakammare som är som tagna ur en Holbeinmålning eller ett furstligt renässanspalats. Sist men inte minst, finns viljan att skapa liv, evigt liv, som är så typisk för gotromantiken. Den skänker historien (i och med vår tids vurm för den transhumanistiska übermenschkulten) en sann, om än dold politisk dimension. För Auquilonius skriver aldrig folk på näsan. Och det är bra nog.
