Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

2x0a1128.jpg
Duraid Al-Khamisi. Bild: Ammar Saad

Skoningslös skildring av kriget

I romanen Mellan floderna skildrar Duraid Al-Khamisi med sagans och en ängels hjälp sitt gamla hemland Irak. Monika Tunbäck-Hanson har läst om ett land söndertrasat av krig och våld.

Roman

Duraid Al-Khamisi

Mellan floderna

Atlas

För tjugotre år sedan flydde den då åttaårige Duraid Al-Khamisi tillsammans med sin familj till Sverige från Bagdad undan Saddam Husseins terror. Pojken blev journalist och författare. I sin debutbok den självbiografiska Regnet luktar inte här skriver Al-Khamisi om flykten, om livet i det gamla hemland och om tillvaron här i Sverige. Nu kommer han, femton år efter USA: s invasion av Irak, med en ny bok, romanen Mellan floderna. Han nämner inte Irak, inte Bagdad och ej heller Saddam Hussein. Men han skriver om landet mellan floderna och där ligger Irak, en gång Mesopotamien, civilisationens vagga i Mellanöstern. Han skriver om Fredens stad, som skulle bli Bagdad. Och i romanen finns Diktatorn, kalifatet, terrorn, krigen och Supermakten som fäller bomber. Det är ofrånkomligt att under texten flimrar bilder från krigets Syrien förbi. Det är självklart att Al-Khamisi väljer ord som olja, girighet och maktlystnad som förklaringar till krig som var och pågår. Mellan floderna är både specifik och allmängiltig.

Gud kan inte sova

Allt börjar med att Gud inte kan sova för alla böner som sänds till honom från ruinstäder, massgravar och underjordiska fängelser, från kidnappade sexslavar, desperata mödrar och ännu många fler. Alla klagar och berättar om sina sorger, sitt lidande. Som starkast hörs bönerna från en plats Gud hade glömt för länge sen. Gud befaller ängeln Gabriel att fara dit och ta reda på vad som där sker.

Ängeln som obehindrat förflyttar sig i tid och rum är Al-Khamisis ciceron i det gamla hemlandets historia. Hjälp tar författaren också av muntliga traditioner och sagor. Han berättar till exempel en gripande historia om Träskpojken och sjöjungfrun, en annan och sedelärande om Flickan med guldägget. Apor röker en joint, statyer ler vänligt, två rabiessmittade hundar samtalar. Här finns glimtar av ljus och uns av humor, levande scener och miljöer. Korta avsnitt och långa blandas. Romanen pendlar emellertid alltför osorterat mellan absurda, surrealistiska avsnitt och närgånget realistiska skildringar. Ängeln Gabriel, som ibland ler förnöjt när människor grälar och slåss, spelar en svårtydd roll.

LÄS MER: Varför ignorerar svensk filmkritik The Deminer?

Krigens och våldets realiteter dominerar. Gabriel vandrar runt i folkmordens spår, i minnet av gasattacker ( massakern i Halabaja 1988 nämns ej vid namn). Sidorna fylls i övermått av detaljer om hur människor torteras, styckas, halshuggs, hängs – detta sker också idag, inte bara i IS namn. Texten är skoningslös, som mardrömmen.

Hur jag skall tyda slutet där ängeln Gabriel återvänder till himlen bärande fredens lilja vet jag inte. Finns det hopp om bättre liv? Är det detta Duraid Al-Khamisi vill ha sagt? Oklart.

6.jpg
Mest läst