Förintelseförnekarna förnekar sig aldrig. De vill dekonstruera vedertagen historia, underminera och kränka de som mördades och de överlevande. Arvet är tungt: det berör oss antingen akut i vår familj, eller som medmänniskor i en värld som måste ta ansvar för att folkmord inte ska upprepas. SVT:s "faktakoll" av en NMR:s nazistiska konspirationsteorier, publicerat under samma vinjett som vanliga politikerutspel, har kritiserats för att ge gruppen legitimitet. Hynek Pallas skrev igår på dessa sidor att han inte ens som ung känt sig nödd att behöva diskutera fakta med de som inte kan förhålla sig till den: "Jag debatterade ju inte med dem som trodde att jorden var platt heller". Pallas slutsats är att vi i kampen för en bättre värld behöver vi fördjupad utbildning. Jag håller med. Att bereda plats för en sådan utbildning är vad jag ägnat det senaste året åt.
LÄS MER:Vi ska bygga ett samhälle – inte "ta debatten" med nazister
Som koordinator för skolföreläsningar i judiska församlingens regi har jag skickat inbjudningar till skolor och erbjudit gratis föreläsningar om Förintelsen. Föreläsarna som är andra och tredje generationens överlevande har rest runt och berättat sin egen och sin familjs historia. Det är smärtsamma berättelser, men de har alla en positiv och livgivande komponent: jag/vi överlevde.
Nu är läsåret slut och jag har lämnat min post till efterträdare. Trots det ägnar jag mycket tid åt att fundera på varför så många skolor inte svarade på våra utskick? Över två hundra skolor bjöds in, påmindes och påmindes igen – och under hundra svarade ja. Den nu uppblossande debatten intensifierar mina funderingar på hur detta kan komma sig. Vad är det som står i vägen, vilka bevekelsegrunder har skolorna för att inte svara på ett erbjudande som ligger helt i linje med till exempel Göteborg stads formulerade värdegrund? Handlar det om strukturella hinder, snarare än ointresse från lärarnas sida?
Min hypotes är att det handlar om lärarnas och rektorers arbetssituation. För vad är det att jobba i skolan idag? Det är att inneha ett av våra viktigaste arbeten, men också att vara styrd ovanifrån. Det innebär också att prioritera hårt.
Den studiedag om antisemitism som judiska församlingen också ordnade fick många anmälningar. De sista två veckorna bokade lärare efter lärare av. De var tvungna att rätta prov. Att prioritera hårt, alltså. Dessa avhopp har varit min främsta byggsten i hypotesen om systemfel. Att lärare inte hinner förkovra sig i hur man bekämpar antisemitism eller inte hinner erbjuda sina elever en personlig berättelse om Förintelsen mitt i en tid då dessa frågor är aktuellare än någonsin är ett dystert kvitto på att skolvärlden behöver stanna upp, och reflektera över hur den egentligen tar sitt ansvar.
