Bilarna svischade in mot Dublin, löpte jämnt som kulor i loppet på Naas Road. På krönet av kullen vid Inchicore hade åskådare samlats i klungor för att se bilarna susa in mot mål, och i denna fåra, genom fattigdom och indolens, for kontinenten fram med sitt välstånd och sin driftighet. Då och då hördes hurrarop från de tacksamt förtryckta. Sin entusiasm sparade de dock till de blå bilarna, som tillhörde deras vänner fransmännen.
Fransmännen var dessutom så gott som segrare. Deras lag skötte sig utmärkt ända in i mål: de hamnade på andra och tredje plats och föraren i den vinnande tyska bilen uppgavs vara belgare. Varje blå bil mottogs därför med dubbel glädje när den kom upp på kullens krön, och varje glädjerop möttes av leenden och nickar från dem i bilarna. I en av de välbyggda bilarna satt fyra män vars livsandar föreföll sväva en bra bit över nivån av framgångsrik franskhet: de fyra unga männen var i själva verket närmast ystra. Sällskapet bestod av Charles Ségouin, bilens ägare; André Rivière, en ung elektriker av kanadensisk börd; en ungersk bjässe som hette Villona och en prydlig ung man som hette Doyle. Ségouin var vid gott lynne eftersom han oväntat hade fått en del förhandsbeställningar (han ämnade starta en motorfirma i Paris) och Rivière var vid gott lynne eftersom han skulle utses till föreståndare för firman; dessa båda unga män (som var kusiner) var också vid gott lynne tack vare de franska bilarnas framgångar. Villona var vid gott lynne eftersom han hade fått en rejält tilltagen lunch, och dessutom var han optimist av naturen. Den fjärde medlemmen av sällskapet var dock alltför upphetsad för att känna äkta glädje.
Han var ungefär tjugosex år gammal och hade en mjäll ljusbrun mustasch och tämligen oskuldsfulla grå ögon. Hans far, som gått ut i livet som extrem nationalist, hade tidigt reviderat sina åsikter. Han hade tjänat bra som slaktare i Kingstown, och genom att öppna butiker i Dublin och i förorterna hade han tjänat bra flera gånger om. Han hade också haft turen att få några av polismyndighetens kontrakt, och till sist hade han blivit så rik att han omnämndes i Dublins dagstidningar som affärsmagnat. Han hade skickat sin son till England för att få utbildning på ett stort katolskt college och därefter skickat honom till Dublin University för att läsa juridik. Jimmy studerade inte särskilt strävsamt och lät ett tag synden utöva sin lockelse. Han hade pengar och han var populär, och han delade sorgfälligt sin tid mellan musik- och motorkretsar. Sedan hade han skickats till Cambridge en termin för att få se litet av livet. Knorrande, men i hemlighet stolt över utsvävningarna, hade fadern betalt skulderna och tagit hem honom. Det var i Cambridge som han hade träffat Ségouin. De var fortfarande inte mycket mer än bekanta men Jimmy hade stort utbyte av att befinna sig i sällskap med någon som sett så mycket av världen och uppgavs äga ett av de största hotellen i Frankrike. En sådan person var väl värd att känna (vilket fadern höll med om), även om han inte hade varit den sympatiska kamrat han var. Villona var också underhållande – en lysande pianist – men olyckligtvis mycket fattig.
Hastig rörelse genom rummet skapar upprymdhet – sak samma med berömmelse, och sak samma med innehav av pengar.
Bilen for glatt vidare med sin last av yster ungdom. De båda kusinerna satt i framsätet; Jimmy och hans ungerske vän satt där bak. Villona var avgjort på utmärkt humör: med djup basröst nynnade han en melodi i flera mil. Fransmännen spred sitt skratt och sina gladlynta ord över axeln och ofta fick Jimmy böja sig framåt för att uppfatta de snabba replikerna. Det var inte helt och hållet angenämt för honom, eftersom han nästan varje gång fick göra en snabb gissning om innehållet och ropa tillbaka ett passande svar rakt mot den kraftiga fartvinden. Dessutom kunde Villonas nynnande bringa vem som helst ur fattningen; därtill kom ljudet från bilen.
Hastig rörelse genom rummet skapar upprymdhet – sak samma med berömmelse, och sak samma med innehav av pengar. Det var tre goda skäl till Jimmys upphetsning. Många av hans vänner hade sett honom under dagen i sällskap med dessa herrar från kontinenten. Vid kontrollen hade Ségouin presenterat honom för en av deras franska medtävlande, och som svar på hans osammanhängande frammumlade artigheter hade förarens svartmuskiga anlete spruckit upp i ett leende med blänkande vita tänder. Det var angenämt att efter denna ärebetygelse återvända till åskådarnas världsliga sfär och mottaga knuffar och menande blickar. Vad sedan gällde pengar – han hade faktiskt en ansenlig summa till sitt förfogande. Ségouin kanske inte skulle tycka att den var ansenlig, men Jimmy som trots tillfälliga villfarelser innerst inne besatt sunda instinkter visste mycket väl med vilken ansträngning den hade åstadkommits. Denna vetskap hade tidigare hållit hans skulder inom det rimliga lättsinnets gränser, och om han varit medveten om det arbete som låg förborgat i pengar när det bara hade varit fråga om högre kretsars nycker, hur mycket mer gällde det inte nu när han stod i begrepp att satsa större delen av sin förmögenhet! Det var en allvarlig sak.
Det var förstås en god investering och Ségouin hade lyckats ge intryck av att det var en vänskaplig gest att låta en spottstyver irländska pengar ingå i koncernens kapital. Jimmy hade respekt för faderns affärssinne, och i det här fallet hade det varit fadern som först föreslog investeringen: det fanns pengar att tjäna i motorbranschen, massor av pengar. Dessutom hade Ségouin en omisskännlig air av rikedom. Jimmy försökte beräkna hur många dagsverken som låg bakom den furstliga bil han färdades i. Så mjukt den rullade. Med vilken snits hade de inte ilat fram på landsvägarna! Resan satte ett magiskt finger på själva livspulsen, och djärvt hade de mänskliga nervbanornas maskineri försökt hålla jämna steg med det snabbfotade blå djurets sprittande färd.
De körde nedför Dame Street. Det var trångt av främmande fordon och högljutt på grund av motormännens signalhorn och de otåliga spårvagnsförarnas klockor. Nära banken stannade Ségouin, och Jimmy och hans vänner steg av. En liten hop människor samlades på trottoaren för att betyga den frustande motorn sin aktning. Till kvällen skulle sällskapet äta på Ségouins hotell, och dessförinnan skulle Jimmy och hans vän, som bodde hos honom, gå hem och klä om. Bilen svängde sakta ut mot Grafton Street medan de båda unga männen trängde sig fram genom åskådarhopen. Det kändes snopet på ett märkligt sätt att gå till fots, och staden tände sina bleka ljussfärer längs deras väg norrut i sommarkvällens dis.
Jimmy tog sig också mycket väl ut när han klätt om, och när han stod i hallen och rättade till frackhalsduken en sista gång så kunde fadern känna sig nöjd rent affärsmässigt över att ha tillförsäkrat sonen kvaliteter som ofta inte stod att köpa för pengar.
Hemma hos Jimmy betraktades den här middagen som en stor händelse. En viss stolthet kunde urskiljas i föräldrarnas oroliga förväntan, en viss iver också: det är ofrånkomligt om man spelar ett högt och farligt spel i närvaron av stora utländska städers namn. Jimmy tog sig också mycket väl ut när han klätt om, och när han stod i hallen och rättade till frackhalsduken en sista gång så kunde fadern känna sig nöjd rent affärsmässigt över att ha tillförsäkrat sonen kvaliteter som ofta inte stod att köpa för pengar. Därför var fadern ovanligt förekommande mot Villona och visade den största aktning för främmande länders skick; men förmodligen märkte ungraren inget av värdens finess emedan han börjat känna en stark längtan efter middagen.
Middagen var utmärkt, utsökt. Det stod klart för Jimmy att Ségouin hade ytterst god smak. Sällskapet utökades med en ung engelsman som hette Routh; Jimmy hade sett honom tillsammans med Ségouin i Cambridge. De unga männen åt i ett hemtrevligt rum upplyst av elektriska lampetter. De pratade yvigt och utan större förbehåll. Jimmy, vars tankeförmåga började vakna till liv, såg framför sig hur elegant fransmännens sprudlande ungdom slingrade sig över den stabila stomme som var engelsmannens manér. Där hade han en vacker bild, tänkte han, och helt rättvisande. Han beundrade den smidighet med vilken deras värd styrde samtalet. De fem unga männen hade olika kynnen och deras tungors band hade lösgjorts. För den lätt förvånade engelsmannen började Villona mycket respektfullt avtäcka skönheten hos den engelska madrigalen och beklagade förlusten av de gamla instrumenten. Inte helt utan baktankar åtog sig Rivière att förklara de franska mekanikernas triumfer för Jimmy. Under en spefull kritik av de romantiska målarnas felaktiga lutor hotade ungrarens fylliga stämma att ta överhanden, varvid Ségouin förde in sällskapet på politiken. Här fanns en fertil mylla för alla. Under rusets frikostiga inflytande kände Jimmy att faderns avsomnade patos väcktes till liv inom honom: till sist fick han den loje Routh att kvickna till. Diskussionen blev allt hetare och Ségouins uppgift blev allt svårare för varje sekund: det fanns rent av risk för att agg skulle väckas. Den uppmärksamme värden hittade en lucka och höjde sitt glas för Mänskligheten, och när skålen hade druckits slog han symboliskt upp ett fönster.
Den kvällen hade Dublin antagit en huvudstads skepnad. De fem unga männen promenerade längs Stephen’s Green i ett lätt moln av aromatisk rök. De pratade vitt och glatt och deras slängkappor hängde från axlarna. Folk beredde väg för dem. I hörnet till Grafton Street hjälpte en kort och tjock man två vackra damer upp på en vagn där en annan tjock man tog hand om dem. Vagnen rullade iväg och den korte och tjocke fick syn på sällskapet.
– André.
– Det är Farley!
En virvelstorm av prat utbröt. Farley var amerikan. Ingen visste riktigt vad någonting handlade om. Villona och Rivière var de mest högljudda, men alla var exalterade. De klev upp på en vagn och klämde ihop sig under stor munterhet. De körde förbi folkhopen, som nu flutit samman i milda färger, och glada klockor pinglade. De tog tåget vid Westland Row och efter några sekunder, så tycktes det Jimmy, promenerade de ut från Kingstown Station. Biljettinsamlaren, en gammal man, hälsade på Jimmy:
– Fin kväll, sir!
Det var en stilla sommarkväll; hamnen låg som en svartnad spegel vid deras fötter. De fortsatte mot den, arm i arm, och sjöng Cadet Roussel i kör och stampade med fötterna vid varje:
– Ho! Ho! Hohé, vraiment!
De klev ner i en roddbåt vid slipen och begav sig ut till amerikanens yacht. Där skulle det bli supé, musik, kortspel. Villona sade med övertygelse:
– Det är vackert!
Det stod ett yachtpiano i aktersalongen. Villona spelade en vals för Farley och Rivière, Farley tog kavaljerens roll och Rivière damens. Sedan en improviserad square dance där alla gjorde sina egna steg. En sådan glädje! Jimmy deltog med liv och lust; äntligen fick han se litet av livet. Sedan blev Farley andfådd och ropade stopp! En betjänt kom in med en lätt supé, och de unga männen satte sig kring den för sakens skull. De drack åtminstone: det var bohemiskt. De skålade för Irland, England, Frankrike, Ungern och Amerikas förenta stater. Jimmy höll ett tal, ett långt tal, och Villona sade just det! just det! så fort en paus uppträdde. Det blev en stor applåd när han satte sig. Det måste ha varit ett bra tal. Farley dunkade honom i ryggen och skrattade högt. Sådana gemytliga kamrater! Ett sådant utmärkt sällskap de var!
Kort! kort! Bordet röjdes. Villona återvände diskret till pianot och spelade fantasier för dem. De andra spelade giv efter giv, kastade sig djärvt ut i äventyret. De skålade för hjärter dam och för ruter dam. Jimmy beklagade nästan att det saknades publik: kvickheterna blixtrade. Insatserna blev väldigt höga och skuldsedlarna kom fram. Jimmy visste inte riktigt vem det var som vann men han förstod att han gick back. Men han hade sig själv att skylla eftersom han ofta tog fel på korten och de andra fick summera sedlarna åt honom. De var storartade kamrater men han önskade att de skulle sluta: det började bli sent. Någon ville skåla för yachten »The Belle of Newport» och sedan var det någon som föreslog en sista avgörande giv.
Pianot hade tystnat; Villona måste ha gått upp på däck. Det var en fruktansvärd giv. De höll upp alldeles före slutet så att de kunde skåla för god tur. Jimmy förstod att spelet stod och vägde mellan Routh och Ségouin. En sådan spänning! Jimmy var också upphetsad; han skulle förstås förlora. Hur mycket han hade skrivit upp? De gick tillbaka för att spela den sista given, pratade och gestikulerade. Routh vann. Salongen skälvde av de unga männens hurrarop och korten samlades ihop. Sedan började de räkna ihop vinsterna. Det var Farley och Jimmy som hade förlorat mest.
Han visste att han skulle ångra sig i morgon bitti men just nu var det skönt att få vila, skönt att känna den mörka dvalan lägga sig över hans fåfänga. Han satte armbågarna i bordet och vilade huvudet i händerna, räknade pulsslagen i tinningarna. Salongsdörren slogs upp och han såg ungraren stå i ett stråk av grått ljus:
– Dagen gryr, mina herrar!
James Joyce
I översättning av Erik Andersson.
