Den ensamme skådespelaren på den tomma scenen är en teaterns urbild. Någon berättar något för någon. Mer behövs inte för att magin skall kunna uppstå.
Agneta Ekmanner är en av våra mest tekniska skådespelare. En perfektionist på scenen. Ingmar Bergman for ut mot henne en gång för just detta. Sluta att vara så jävla perfektionistisk!, röt han. Jo. Hon har själv berättat det i en av de finaste texter om skådespelarens arbete som vi har på svenska. Men hon har adlat denna perfektionism till frihet. I samma text berättar hon om sitt arbete med språket och rösten - detta kroppens under som gör att ord kan bli spelbara och ställas till vårt förfogande från scenen.
När Stadsteatern och Ronnie Hallgren sätter upp Ett år av magiskt tänkande, Joan Didions pjäs baserad på hennes omtalade bok, framstår valet av Ekmanner i den enda rollen som nästan självklart. Samma intellektuella framtoning som författaren, samma snabba tal, samma rika verbalitet och samma förtjusning över de kvaliteterna när en text kommuniceras.
Inte för att jag nu tycker att Didions bok om ett år av magiskt sorgearbete efter inte bara makens plötsliga död utan också dotterns är det ultimata pjäsmaterialet. Och inte för att jag tycker att dramatiseringen av den och med de nya tilläggen är något riktigt dynamiskt teaterstycke med dramaturgisk skärpa. Men att se vad Agneta Ekmanner skulle göra av detta lockade starkt.
De första tio, femton minuterna av föreställningen blev en chock. Underligt orytmiserade pauser i spelet, konstigt svullen och rostig röst och en osäkerhet i uttrycken som var förvånande. Som om det var stora repor i spelet. Och så efter tre lång, långa tystnader bryter plötsligt Ekmanner och hon leds ut från scenen. Sällan inträffar något liknande.
Hon som skrivit om skådespelaren som står i mitten och håller pjäsförfattaren i den ena handen och publiken i den andra. Nu var hon i stället handlöst utlämnad.
Efter en stund kom teaterchefen in på scenen och förklarade att Ekmanner drabbats av illamående. Vi ombads sitta kvar och vänta på besked om hon kan fortsätta. Efter en längre paus gör Ekmanner entré på nytt, backar litet i texten från där hon var och fortsätter. Det går så där till en början. Men långsamt och tveklöst övertar hon så texten och rollen. Efter en halvtimme börjar hennes rika register att synas. Ansiktet får liv, rösten klarnar och framför sig har hon den mest tacksamma publik som tänkas kan.
Det är en storartad prestation hon gör när hon under dessa omständigheter åstadkommer den förvandling som är skådespeleriets A och O. Nu har hon bara Didions litet endimensionella text att kämpa med. Den som något övertydligt försöker övertyga oss om att vi till sist måste avstå från de döda, låta dem gå.
Men vad som blir kvar hos mig är en skådespelares gripande arbete i total utsatthet. Det var mycket vackert att se. Och det blev den paradoxala segern i denna dödspjäs.
