Gårdagens massaker drabbade 128 oskyldiga människor. 160 är svårt skadade. Många av mina vänner befann sig bara några meter ifrån explosionen i den kambodjanska restaurangen. Det var vårt hak. Det ställe som alltid förenade oss.
Nu är inte heller restaurangen längre ett ställe som symboliserar samvaro, lugn och glädje. Vad återstår efter flygplan, tåg, arbetsplatser, matbutiker, skolor, konserthus och restauranger? Vad är nästa mål? Universiteten? Sjukhusen? Äldrebostäder? Turistattraktioner?
Vissa vänner säger att de skulle vilja lämna landet, trötta som de är på den franska politiken, eller åtminstone huvudstaden. Dra till landet och leva som figurerna i Boccaccios Decamerone, som flydde pesten och tillbringade tiden med att berätta historier för varandra.
Hur skulle dessa historier se ut? Historierna om vår mörka tid? Den mest självklara av dem, är att västerlandets koloniala bumerang, för att citera filosofen Michael Azar, nu börjat åka tillbaka mot oss, med en kraft vi inte ens kan föreställa oss. För ingen kan med gott samvete hävda något annat efter gårdagens bestialiska terrorattentat som ökat i såväl volym och bredd, sen attentaten mot Charlie Hebdo och den judiska matbutiken Hypercacher.
Denna gång är det inte längre journalistiska eller religiösa måltavlor det rör sig om, utan det franska folket. Och som en psykoanalytisk vän säger: Det faktum att det franska folket är alla, ja då ger man sig också på alla.
Jag är inte helt säker på att hennes idealistiska syn på det franska folket delas av alla, inte om man skall tänka på Marine Le Pens rasideologiska definitioner. Men en sak är säkert:Vi befinner oss i ett postkolonialt krig, där den islamistiska staten tänker göra allt som står i deras makt för att få västerlandet att darra av skräck. Och vad händer när skräcken blir det ultimata valutan? Ja, vi agerar med våra reptilhjärnor, vi flyr, gräver ner huvudet i sanden eller ger igen, med ännu hårdare straffar, lagar, murar och blockader.
I natt annonserade president Hollande att all trafik ut och in i landet har blockerats och att landet kommer ingå i en tre dagars landssorg. En ny symbol för massakern har dykt upp, där Eiffeltornet smälts samman med frihetstecknet. Detta frihetstecken designades av ett brittiskt antivapen rörelse, vilket gör det hela ännu mer absurt med tanke på det krig som påbörjats mot den islamistiska staten sedan en tid tillbaka.
Var finns vår tids Peace and love rörelse? I occupy movement rörelsen? Skulle de våga åka till Syrien? Eller Irak? När hippierörelsens fanbärare åkte till Vietnam, så var det i egenskap av soldater, motvilliga soldater, men ändock, soldater.
Nej, vapen är ingen lösning. Ett drömscenario vore om såväl politiker och gemene man kunde skapa en rörelse baserad på det som människan har svårast med: att be om förlåtelse. Jag kanske har fel, men i denna mörka stund, ser jag ingen annan lösning.
Sen räcker det som bekant inte med att begråta gamla misstag. Den riktigt svåra konsten är att undvika nya.
