Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/8

Segerfeldts konstruktion svajar betänkligt

Varför vill högern relativisera den europeiska kolonialismen, rasismen och slaveriet just nu? Det undrar Mattias Hagberg efter att ha läst Fredrik Segerfeldts bok Den svarte mannens börda.

Sakprosa

Den svarte mannens börda

Fredrik Segerfeldt

Timbro förlag

”Detta är inte ett debattinlägg. Syftet med denna bok är inte att vara polemisk.” Så uttrycker sig högerdebattören Fredrik Segerfeldt på en av de första sidorna i sin bok med den något udda titeln Den svarte mannens börda – Nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Därefter drar han, något motsägelsefullt, igång ett nästan fyrahundra sidor långt angrepp på allt som kan kallas postkoloniala studier. Eller, ja, i alla fall på det fantasifulla monster som han diktat ihop som sin motståndare. Vi kan kalla denna imaginära skapelse för det postkoloniala vidundret.

LÄS MER: Naipaul vågade fånga den koloniala identiteten

I Fredrik Segerfeldts värld har detta vidunder tagit över såväl den akademiska sfären som den offentliga debatten. Och det har, med hjälp av grova misstolkningar och rena överdrifter, om allt från den vetenskapliga rasismen till det amerikanska slaveriet, förgiftat det fria meningsutbytet.

Det är verkligen en läskig varelse som Fredrik Segerfeldt skriver fram, en best med en närmast oinskränkt makt att förvränga och fördumma. Men, som i så många andra skräckskildringar får läsaren aldrig se själva monstret. Fredrik Segerstedts framställning är nämligen nästintill helt rensad på konkreta referenser. Istället för att hänvisa till verkliga akademiker och författare bygger han upp sin argumentation kring vaga och svepande påståenden, som: ”Många tror att…”, ”Det finns en uppfattning om…”, ”Det har hävdats att…”.

De fåtal gånger han nämner några namn är det oftast personer som i dag är perifera inom det postkoloniala forskningsområdet.

LÄS MER: Poetisk satir över litteraturvärldens jakt på stjärnor

Fredrik Segerfeldts konstruktion svajar alltså betänkligt. Det räcker inte med att sätta upp en halmgubbe och sen slå sönder den om man vill föra debatt. Nej, ska man ifrågasätta ett helt vetenskapligt fält gäller det att vara noga med sina källor och sina referenser. Som läsare vill jag kunna kontrollera alla påståenden.

Vad är det då för en bild av det postkoloniala fältet som Fredrik Segerfeldt frammanar? Och vad vill han sätta i dess ställe?

Själv sammanfattar han sina tankar mot slutet av boken genom att ”rätta till” ett antal ”missuppfattningar” om kolonialismen som enligt honom är vanliga inom den postkoloniala forskningen och den samtida debatten, återigen utan att ange några referenser.

Det kan vara värt att citera några av Fredrik Segerfeldts så kallade rättelser, eftersom dessa ger en tydlig bild av hans världsbild. Han skriver:

”Den första vrångbilden är den om den ädle vilden. Nej, innan européerna kom dit bestod resten av världen inte av enkla, äkta och välmående människor som levde i harmoni med naturen.”

”Den andra missuppfattningen är den om européernas påstådda monopol på imperialism och kolonialism… Européerna betedde sig som de flesta andra expansiva civilisationer gjort genom historien.”

”För det tredje verkar många tro att européer och amerikaner var ensamma om att bedriva slaveri. Detta är en felaktig uppfattning.”

”En fjärde myt handlar om att rasism är något som européer uppfann i samband med kolonialismen och enkom något som vita uttrycker mot människor med mer pigment.”

Och så vidare.

4QaWNc3iH_bJ3LdkmEZVAMRagSQ.jpg
Fredrik Segerfeldt. .

Jag vet inte om Fredrik Segerfeldt och hans kompisar på tankesmedjan Timbro sov sig igenom historielektionerna i skolan, men att göra en stor grej av att kolonialism, slaveri och rasism har funnits långt innan den västeuropeiska expansionen, och att påstå att även ”bruna” människor ägnat sig åt förtryck av allsköns slag, är inte speciellt nydanande. Jag känner inte till en enda akademiker som hävdat något annat. Inte heller har jag mött en enda seriös forskare som påstått att världen befolkades av ädla vildar innan den västerländska koloniala expansionen.

Till slut verkar det faktiskt som att Fredrik Segerfeldt enbart vill relativisera såväl den europeiska kolonialismen som det amerikanska slaveriet och den vetenskapliga rasismen. Det verkar som om han vill förminska de övergrepp som begicks från västerländskt håll genom att gång på gång påpeka att även människor med andra hudfärger begått illdåd, och att ”de andra” också byggt upp expansiva imperier. Varför skulle han annars skriva saker som: ”Det är inte mer fel när en vit människa begår omoraliska handlingar än när en brun gör det?”

Nej, vem har någonsin påstått något sånt?

Det skulle vara skönt om det gick att skratta åt eländet. Men tyvärr. Med ett allt mer auktoritärt, för att inte säga fascistiskt samhällsklimat, fastnar skrattet i halsen. Varför vill ett förlag som Timbro och en författare som Fredrik Segerfeldt relativisera kolonialismen, rasismen och slaveriet just nu?

Jag är, uppriktigt sagt, rädd för svaret.

LÄS MER: Vi måste tala om Frankensteins monster

_5AbqmLPLregIj4Mi96Wd9XQm4k.jpg
Mest läst