Scott Lynch och Elizabeth Bear, båda hyllade fantasyförfattare, besökte Science fiction-bokhandeln i Göteborg tidigare i dag för att signera böcker och träffa sina västsvenska fans. GP passade på att ha en pratstund med dem innan signeringen.
När vi träffas sitter Elizabeth Bear och äter en göteborgsk räkmacka medan Scott Lynch antecknar någonting på sin dator. Deras tåg från Stockholm var försenat, vilket har gjort lunchen betydligt stressigare än planerat.
En ur bokhandelns personalstyrka råkar stöta emot Scott Lynch där han sitter och skriver.
– Äsch, han är brandman. Han kan tåla det, säger Elizabeth Bear.
Ursäkta, brandman?
Scott Lynch:
– Ja, jag har varit brandman i nio år, och är det fortfarande när jag är hemma i New Richmond, Wisconsin. I den frivilliga styrkan, alltså. Det innebär att jag alltid bär en personsökare och blir kontaktad när det händer något allvarligt.
Som en superhjälte?
Scott Lynch:
– Nja. Nej. Nej. Det är mycket tråkigare än så.
Elizabeth Bear:
– Som att sitta i Avengers herrgård och vänta på att någonting ska hända.
Scott Lynch:
– Ja. Vi sitter. Och väntar. Och sitter. Och väntar.
Men just nu är du på Europa-turné. Hur reser ni?
Elizabeth Bear:
– Menar du hur bra eller hur vi tar oss fram?
Båda.
Elizabeth Bear:
– Scott är en lyckligare resenär än jag.
Scott Lynch:
– Vi flög hit, med mellanlandning på Island. Det var något mekaniskt fel med flygplanet först som gjorde att vår resa försenades något. Motorn ville inte starta ens efter två försök. Så vi missade vår anslutning.
Elizabeth Bear:
– Det var en lång flygtur. Det slutade med att vi sov i en soffa på en av Islands flygplatser.
Scott Lynch:
– När man väl är på marken igen och gör en boksignering eller en mässa, är man i arrangörernas händer. Det blir en kombination av bilresor, promenader, tågresor, färjeåkning och hästridning.
Elizabeth Bear:
– Och att flaxa med händerna. Efter att ha deltagit på en mässa i närheten av Helsingfors tog vi i alla fall en färja till Stockholm. Där var vi i två dagar. Sedan tog vi snabbtåget hit. Det var häftigt. Vårt snabbaste tåg tar samma tid på sig att resa mellan Boston och New York, så med amerikanska mått mätt är de svenska snabbtågen imponerande.
Kan ni föreställa er att folk klagar på tågen här i Sverige?
Elizabeth Bear:
– Åh, visst. Folk klagar på allting. Britter klagar också på sina tåg, som enligt min värderingsskala faktiskt är rätt bra.
Scott Lynch:
– Förutom mackorna.
Elizabeth Bear:
– Du, vi pratar inte om mackorna! Uff. Det enda värre än flygplansmat är tågmat (skratt) Det är en universell regel. Den värsta mackan på jordens yta, och jag har ätit den så jag vet, är Britrails äggmajonnäsmacka.
Scott Lynch:
– Det är den sämsta mackan i hela universum. Just den mackan som du åt gjordes för 50 år sedan, och de har bara dragit med sig den på vagnen sedan dess.
Elizabeth Bear:
– Den var bara där som ceremoniell dekoration. Och så åt jag den. Det var jag som gjorde misstaget att äta den.
Scott Lynch:
– Fruktansvärt. Den var inte ens tänkt för mänsklig konsumtion.
Elizabeth, du blandar ofta genrer i ditt skrivande, till exempel när du kombinerar ett krig bland älvor med det Shakespeareanska England. Och du, Scott, du har kallats för den starkaste rösten inom den nya fantasyn. Har ni ett behov av att inte vandra i gamla hjulspår?
Elizabeth Bear:
– Ja! Om vi bara upprepar oss själva är det inte konst längre, utan bara ... bara ...
Scott Lynch:
– Michael Bay-filmer, om och om igen.
Elizabeth Bear:
– Just precis! Jag försökte hitta ett bättre sätt att uttrycka det på än att det inte är skapande, det är onani (skrattar).
Scott Lynch:
– Det finns en viss sorts författare som växer upp med en särskild boksmak, uppskattar böcker av det slaget och vill skapa den typen av berättelser. De skriver traditionell fantasy eller science fiction, och de skriver sådant som alltid skrivits och sådant som de alltid tyckt om. Det är inget fel med det, men många av oss… alltså, jag pratar för mig själv nu, men vet att jag inte är ensam om det här ... många av oss älskar det som finns på hyllorna, men letar också efter någonting som inte står där. Och står det inte där, måste vi skapa det. Det var ur det behovet som min första roman spirade, högst bokstavligt. Hade jag hittat Locke Lamoras lögner på en hylla hade jag köpt den, och hade inte behövt skriva den. Det fanns ett hål i den existerande litteraturen, och om det jag ville ha skulle finnas, var jag tvungen att tillhandahålla det själv.
Hur är det med moraliska värderingar inom fantasyn? Hjälten i dina Lamora-böcker är en skrupulös bluffmakare, vilket inte precis är vanligt inom genren. Uttrycker det en förändring du vill åstadkomma?
Scott Lynch:
– Nej, jag vill inte nödvändigtvis förändra litteraturen. Jag vill inte tvinga andra att skriva på sättet som jag skriver utan bara erbjuda alternativ. Vi tillbringar mycket tid åt att gräla, alla kritiker, tyckare, läsare och författare. Vi slänger fram våra åsikter om hur god litteratur borde vara, om vad som är konst och inte, och åt vilket håll borde fantasygenren gå. Och vi som skriver böcker argumenterar genom just våra böcker. Du kan ägna hela dagen åt att motivera din åsikt på internet, eller så kan du göra det genom att skriva en bok. Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig eller skriva så som jag skriver. Och det fungerar viceversa: Jag skriver inte så som andra vill att jag ska skriva. Jag skriver det som jag själv vill skriva.
Elizabeth Bear:
– Jag skriver också som jag vill, och det är ofta eftersom jag vill föra en diskussion om någonting som är etablerat inom fantasy och science fiction. Många av mina hjältar är medelålders kvinnor, till exempel, och ofta medelålders kvinnor som är queer eller har annan hudfärg än vit. Den typiske fantasyhjälten är en vit och heterosexuell man i 18-årsåldern, och från fantasy-Europa, som inte bär några likheter alls med det riktiga Europa eftersom det är som en blandning mellan det medeltida Frankrike och det medeltida England, medan ingenting annat existerar utanför den sfären. Det är många som har problem med att känna igen sig själv i en sådan rollfigur. Jag själv är ju en medelålders kvinna och tycker att det är skönt att ibland se människor som jag vara huvudpersoner.
– När du börjar förändra vem huvudpersonen är, förändras själva berättelsen. En kvinna i 40-årsåldern har en annan livssituation än tonåriga män. Till exempel har hon ofta betydligt större ansvar att axla i sitt liv, en familj att se efter, kanske barn, en äkta hälft eller sjuka föräldrar. Det är svårare för en sådan person att bara ge sig av för att rädda världen, vilket gör att berättelsen blir mer komplex med en huvudperson av det slaget. Det tycker jag är intressant.
– Jag tycker också om att argumentera mot ekonomiska strukturer i fantasy och science fiction, eller snarare bristen på ekonomiska strukturer. Det är någonting som mina och Scotts böcker har gemensamt. Vi skapar världar som har ekonomier. Ett sex månader långt krig orsakar att grödorna inte skördas och att folk svälter ihjäl. Sånt händer i regel inte i fantasyberättelser. Där krigas det kors och tvärs utan att det blir några konsekvenser för ekonomin, konsekvenser för handeln eller konsekvenser för lantbruket. Jag menar, varifrån kommer alla dessa soldater? Antagligen tillverkar de väl dem i en fabrik eller något.
Scott Lynch:
– Önskningars uppfyllande, underhållning och verklighetsflykt är viktiga aspekter i fantasy och science fiction, men de behöver inte vara begränsningar. Genrerna måste inte vara ytliga. De kan vara som vilka andra fält inom litteraturen som helst. Det är en av sakerna som den nya skolans fantasyförfattare har mottagit med öppna armar, alltså tanken att det de skapar är mer än snabbförbrukad underhållning. Litteraturen ska diskutera vårt samhälle, våra ekonomiska strukturer och våra problem på ett dissekerande och konstruktivt sätt.
Elizabeth Brown:
– Jag tror att fantasyn börjar bli en mer socialt progressiv genre på många sätt. Den berömda Tolkien-konservatismen och det pastorala som ett ideal, eller monarkin som ett ideal, är lättare att diskutera och utmana i dag.
Vilka ideal målar ni upp?
Scott Lynch:
– Personligen är jag vad som kan kallas en humanistisk författare. Som du påpekade är min huvudfigur en ömtålig person, och inte den klassiska fantasyhjälten som kan utföra allting utan bekymmer. Han är ett mer realistiskt porträtt av en riktig människa. Han kan inte göra allt. Visserligen är han mycket klipsk och underhållande, samt oerhört kompetent. Bara inte allsmäktig, inte oslagbar. Att låta den sortens figur hamna i en fantasymiljö gör saker intressanta.
– Jag är mycket mer fascinerad av till exempel hobbittarna än jag är av Gandalf. Gandalf är spännande som bakgrundsfigur, men fokuserar man för mycket på honom blir det tråkigt. Han är ett slags oslagbar halvgud, medan hobbittarna är ömtåliga. Deras berättelse är betydligt mer tilltalande för mig. Att få med den sortens mänsklighet i alla mina hjältar är ett av mina främsta mål.
Elizabeth Bear:
– Jag säger ofta att jag inte skriver böcker för att bevisa poänger. Snarare skriver jag för att föra diskussioner. Men det finns en sak som jag innerligt tror, och som jag misstänker syns i alla mina verk: Att ingen kommer ta hand om oss som art utom vi själva. Universum är en stor, mörk, farlig och svår plats. (Skratt) Jag låter som en sån där författare som badar i existentiell förtvivlan … jag är typ så här nära från att vara en 1800-ralsryss (hon måttar med tummen och pekfingret). Men poängen är att vi kan hjälpa varandra med våra lidanden, och underlätta en hel del.
Scott Lynch:
– Hmm. Ja, jag tror att Tjechov hade tittat på dig och frågat om det verkligen hade varit så hemskt att le ibland.
– Som Elizabeth nämnde är den där längtan till den orörda skogen, det pastorala, den primitiva vildmarken; det är inte som att vi inte älskar vildmarken, det gör vi verkligen, men vi tillhör en generation som … vi är alla från urbaniserade generationer. Även om vi inte bor i en stad, är staden den huvudsakliga miljön för oss. När Tolkien skrev gjorde han det om en värld som var på väg att försvinna. Den industrialiserade världen hade ännu inte kickat igång på allvar. Men vi ser på vidsträckta landskap av stål, betong och glas som det naturliga och vackra. Vår pastoralism är steampunk.
Elizabeth Bear:
– Jag håller inte med dig helt och hållet. Det finns helt klart några av oss som drar till en pastoral eller vild miljö. Men du är förstås en mycket mer urban författare än vad jag är.
Scott Lynch:
– Det är sant. Hittills har alla mina större berättelser ägt rum i storstäder, medan dina utspelar sig lite överallt.
Talar vi gammaldags litterära skolor är alltså Scott realist medan Elizabeth är romantiker?
Scott Lynch:
– Vi är snarare båda plundrare.
Elizabeth Bear:
– Ja! Genrepirater!
Scott Lynch:
– Vi svär inte trohet till någon särskild litterär skola. Vi stjäl vad som än passar oss, från vilken filosofi som än tilltalar oss, och vi använder rubbet. Ideologisk, konstnärlig renhet är ingenting för oss. Det som intresserar oss är snarare resultaten. Vad fungerar? Vad är vackert? Vad är roligt? Det är frågor vi vill hitta svaren på.
Slutligen, en fråga som ni säkert alltid får: Blir ni inspirerade av varandras arbete?
Elizabeth Bear:
– Scott och jag har fördelen att vi båda gillade varandras verk innan vi började dejta. Vi har varit vänner i nästan tio år. Det var genom yrket vi möttes, och vi gillade varandras grejer oerhört mycket.
Scott Lynch:
– Det hade varit hemskt pinsamt om vi inte hade gjort det. Faktum är att ett förhållande nog knappast hade varit möjligt då.
Elizabeth Bear:
– Svårast hade nog varit att dejta någon som jag inte tyckte var ett geni.
Scott Lynch:
– Sa hon ödmjukt …
Elizabeth Bear:
– Jag sa ju att jag tycker att du är ett geni!
Scott Lynch:
– Jaja.
