Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Satiren har ett enormt ansvar"

Oskyldig humor om människans tillkortakommanden eller ett uttryck för politiska krafter? Vad är egentligen satir och när blir den farlig? Kent Wisti och Marie Tillman reflekterar över det ljusa och mörka i en populär form.

Vad är satir? Prästen, författaren och av många kallad "satirikern" Kent Wisti, vet inte helt säkert. Han har en oerhörd respekt för duktiga satiriker och just därför kallar han sig själv för en usel sådan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Wisti nämner Jan Stenmarck som ett exempel på den "ofarliga" satiren. Stenmarck anses vara en mästare på att lyfta det sorgliga i att vara människa och hjälper oss att skratta åt våra egna tillkortakommanden.

LÄS MER: Wisti och Tillmans guide till bra satir

Vad som är satir och inte är ungefär samma sak som att diskutera vad som är kärlek och inte, säger Wisti. Gråzonen och gränserna är flyktiga.

– Folk tänker att så fort man arbetar med humor och samhällsfrågor, så är det satir. Men det behöver inte vara roligt, utan är ett grepp. En konstnärlig ingång i ett politiskt samtal.

Kent Wistis nya bok Alla fick hångla mer på Tage Erlanders tid leker med nostalgin, som han tycker lamslår dagens politiska samtal.

– Man tänker att det fanns ett då, då allting var bra. Nostalgin ljuger, kväver visioner och är förrädisk på det sättet.

Hånfullt är en frukt av människors rädsla

Satiren går hand i hand med leken och konsten. Det ökade intresse för formen är delvis farlig, ser Wisti. Propagandister tränger sig in, börja trixa med sanningar och klär krafter i hånfull humor.

– När politiker gör kraftiga utspel och sedan svarar på kritiken med "det är satir, det får man tåla" blir det problematiskt. Vi får till slut ett samtalsklimat som handlar om att skada andra och dra upp känslolägen. Vad som är sant och falskt är inte uppenbart.

LÄS MER: Serietecknar om att alltid fucka upp

Han ser ett delvis ängsligt samhälle utan framtidstro, där det hånfulla är en frukt av människors rädsla. Folk aktar sin egen rygg.

– Det vi ser nu är positioneringar överhuvudtaget. Vi lever i ett Europa med nyfascistiska rörelser. Satiren spelade till exempel en viktig roll i uppbyggandet av Hitlers framgång. Där kallade man det judiska folket för kackerlackor, skadedjur och allt vad det var, säger Kent Wisti.

Han önskar att satiren tar ett steg tillbaka, går in i ett låg-effektivt läge. I ett informationssamhälle där vi har tappat kontrollen på var saker landar och där spridningen av alternativa sanningar fyller flöden, borde vi istället utforska långsamheten.

Satir är en motvikt i individsamhället

Under Bokmässan samtalade Kent Wisti, Marie Tillman och Jessica Hallbäck om humorn och konsten som motstånd och vilken roll humorn har i dagens samhälle.

LÄS MER: Rockpräst utan insikter

Marie Tillman är aktuell med sin bok Tänk positivt – annars kan du dö och tecknar Livscoachen, en återkommande serie i Metro. Teckningarna är kommentarer på samtiden, säger hon, och ser den ljusare sidan av det hon kallar för satir: att tillsammans kunna skratta åt och få distans till det jobbiga. Hon tror att satirens popularitet har att göra med vårt allt mer individbaserade samhälle.

– I och med det, blir blir gruppkänslan extra viktig. Vi bär alla på samma känslor. Jag har till exempel varit medberoende hela min uppväxt. När jag hör andras historier som är lika min egen, känns det bra, säger Marie Tillman.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.