När Sara Danius – tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien – publicerar långessän Om Bob Dylan sällar den sig till ett av de mer omfångsrika biblioteken om en Nobelpristagare. På ett ypperligt vis: få av luntorna i dessa hyllor är under 500 sidor men Danius bok slinker ner i kavajfickan. Pendlaren tar sig igenom den till och från jobbet.
Jag nämner saken för att det kan underblåsa provokationen många upplevde med 2016 års Nobelpris i litteratur – att släppa en kort skrift när alla väntar sig en Förklaring med stort F! Eller förväntade sig. Men låt oss återkomma till just det.
Det är egentligen svårt att förstå hur någon kunde provoceras. Att så många kulturkritiker inte såg det självklara i att en genial språksmed som i snart 60 år har slagit knut på sig själv för att göra detta tillgängligt var värd ett pris i litteraturens tjänst.
Priset var inte ens banbrytande. Som det syrligt påpekas i boken Popkulturens död av Martin Aagård och Natalia Kazmierska så var det en ”ganska feg symbolisk händelse” – Dylan har länge tilldelats finkulturella utmärkelser. Fransmännen hänger regelbundet medaljer om halsen på killen som låter ”som om sandpapper kunde sjunga”, som Joyce Carol Oates utrycker det.
Dylans roll i de finkulturella rummen står det inte att läsa om i Om Bob Dylan (som tidigare publicerats i en skriftserie som delas ut till Svenska Akademiens vänner). Det skulle sannolikt ta udden av Danius berättelse om ”året med Dylan”, från omröstningen (”med stor enighet”) till prisutdelningen före hans Stockholmskonserter i april 2017. Och motiveringen – om ”örats poesi” och hur dikten redan på Homeros tid skrevs för att framföras – skulle eka bekant från andra ceremonier.
Danius har ett perfekt essäspråk.
Akademiens bakomliggande diskussioner blir ju inte offentliga förrän om 50 år, men som Danius själv skriver ska man alltså inte överdriva hur vågat beslutet var. Hon understryker hur länge Dylan har varit uppskattad som låtskrivare och gräver fram artiklar, som Göran Printz-Påhlson i DN 1966 som lyfte poeten Bob Dylan och de traditioner han förädlat. Printz-Påhlson kunde knappast veta att Dylan samma år skulle lämna offentligheten för en källare i Woodstock där han återvände till just bergsballaderna, gospelsångerna, protestvisorna och bluesen – något som författaren Greil Marcus kallar för The old weird America. Ett passande namn på det universum som Dylan har snickrat vidare på, och för vilket han som få andra amerikaner är värd priset.
Danius nämner inte källarinspelningarna. Men hon för ett ljuvligt resonemang som utgår ifrån 2016 års Nobelpris i medicin – Yoshinori Ohsumis teori om autofagi, självätande, och hur celler nybildar sig själva – som är vad den välkände tjuven Dylan alltid har sysslat med. Alla författare stjäl. Men få har det enzym som krävs för att bryta ner stöldgodset och omvandla det till något eget. Det enzym vi kallar för geni.
Om Bob Dylan bjuder inte på några djuplodande analyser men konstaterar att det är lätt att beskriva vad det är som gör Dylan bra (”i alla fall på ett ungefär”). ”Suverän på att få till refränger” kan låta torftigt från en ständig sekreterare. Men som Danius påpekar är litteraturprofessorn Christopher Ricks slutsats om Dylans storhet, efter ett helt forskarliv, att han ”rimmar suveränt”. Danius exemplifierar med en kortanalys av låten Chimes of freedom.
Den som vill ha fler motiveringar på svenska läser Ola Holmgrens Stickspår – Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur (2016). Eller lyssnar på versionen av Chimes of freedom som framfördes i Newport 1964. Det låter som om Arthur Rimbaud kastar ut hallucinatoriska ballonger i ett åskoväder.
Uppståndelsen 2016 kontrasteras mot tidigare ”tysta” pristagare. Historien om Samuel Beckett, som gömde sig i Tunisien, är intressant; man nickar igenkännande till rubriker som påminner om dem som upprördes över Dylans ”tystnad”. Alltså de som publicerades samtidigt som han gjorde konserter för tiotusentals personer. Det är svårt att tänka sig en mindre tyst pristagare.
Danius har ett perfekt essäspråk: precisa iakttagelser på liten yta med en egenartad knorr av humoristisk torrhet. Hos andra skribenter skulle den utvinnas för att locka skratt; här tämjs formuleringar tills de motsvarar en glimt i ögat. Som när hon ställer Nobelhysterin mot Minnesotasonens första Sverigekonsert 1966 (komplett med fotografier från klädprovning på Gulins). Inget nytt under solen. Dylan har alltid uppfattats som arrogant. Även för den som är bekant med den då 24-årige musikerns jargong och mediebevakningen kring besöket är det underhållande läsning.
Danius konstaterar att inget har blivit sämre i journalisters beteende. Eller bättre. Och tar upp den skadehantering hon fick ägna sig åt när ledamöter sa oförsiktiga saker. Det är nog ingen som läser det stycket utan att tänka på stormen som ett år senare skulle drabba Akademien.
Textens fräschör blir ett testamente från någon som tycks ha velat släppa in luft i Börshuset.
Och det gör att Om Bob Dylan på gott och ont blir mer än vad som väl avsågs när den skrevs. Textens fräschör blir ett testamente från någon som tycks ha velat släppa in luft i Börshuset. När Danius skriver om hur hon lägger armen om Klas Östergren och samtidigt viskar i Dylans öra att Östergren ”is just the coolest guy on earth” ser man inte litteraturens grindvakter framför sig längre utan sista natten med gänget. Scener som en gång i tiden hade blivit del av Akademiens mystik, bildar i backspegeln rekviem över något som aldrig kommer bli igen. Mångas behov av förklaring löstes upp tillsammans med tilliten till De Aderton och därmed legitimiteten som låg till grund för priset. Varför då engagera sig i dialog om vad som gör en pristagare värdig? Det är en påminnelse om vad som i hemliga klubbens namn fick gå förlorat när andra inte ville vädra.
På ett skruvat vis blir det särskilt påtagligt just för att priset gick till en konstnär som länge infogat skepsis till medier och institutioner i konsten, som gömt sig bakom varje mask. Så när jag läser om mötet där Dylan får diplom och medalj i ett VIP-rum på konsertarenan, knäpps hans sång Ballad of a thin man på i huvudet. Texten om konstnären och uttolkarna – och dem som satt sig själva att vakta konsten men inte förstår sig på eller till och med utnyttjar den – passar utmärkt in på de osmakliga turerna kring det finkulturella kotteri som nu har rasat samman i offentligheten.
Bara det vore skäl nog att ge Bob Dylan Nobelpriset en gång till.
