Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Arkiv/Jonas Lindstedt

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    "Sandmarks syn på kritik är udda"

    Göteborgs stadsteater har stora problem – och dess vd Björn Sandmarks syn på kritikerkåren, levererad bland annat i den egna boken Sceningång, är riktigt olustig, skriver Mikaela Blomqvist.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Debatt: Göteborgs stadsteater

    I en kommentar på GP Kultur 18 oktober skrev regissören Carl Kjellgren att Göteborgs stadsteater låter ”dekonstruktionsestetiken” härja fritt. Teaterkritikern Tomas Forser lyfte diskussionen även i DN (22/10) där också Stadsteaterns vd Björn Sandmark svarade på kritiken (24/10).

    Att skriva teaterkritik om Göteborgs stadsteater har de senaste åren ofta känts som att banka huvudet in i en vägg. Många av uppsättningarna, framför allt de med äldre verk till grund, lider av samma problem: billiga grepp och ett ytligt förhållningssätt till scenkonsten.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Nota bene, det handlar inte om att jag tycker att klassiker alltid bör spelas i original. Däremot bör det finnas något slags känsla för texten. Sådan känsla saknas i Utvandrarna och Flugorna i höst och det saknades i Körsbärsträdgården i våras, liksom i Mephisto och Höstsonaten i fjol.

    Tur då att Stadsteaterns verkställande direktör Björn Sandmark vet hur allt kan ställas till rätta. Det är nämligen inte teatern som är problemet, utan teaterkritikerna.
    Som svar till Tomas Forser i DN den 24/10 (vars text i sin tur syftade tillbaka på Carl Kjellgrens text i GP) konstaterar Sandmark att kritiken både är felaktig och överflödig. Göteborgs stadsteater erbjuder en ”omväxlande” repertoar precis som den har gjort ”sedan 1934”.

    Och oavsett vad kritiken säger så jublar publiken.

    Det är en udda syn på kritik. Men för den som har tagit del av Sandmarks bok Sceningång, vilken han ger ut för att fira de tre chefsår som borde vara en källa till stor skam för honom, är det inte särskilt förvånande.

    I kapitlet Kritik och teaterkritik utgår han från en krönika av Leif Zern, om bristen på idéer i den samtida teatern, och från kritiken av Körsbärsträdgården i våras. Det är en text full av anklagelser från Sandmark men helt utan egna estetiska resonemang. Leif Zern har till exempel ”helt enkelt fel” i sitt påstående att teatern av i dag skulle sakna idéer.

    Riktigt olustig blir texten dock när Sandmark börjar psykologisera kritikerkåren. Vi ”lyckas inte uppbåda tillräckligt engagemang” för att förstå uppsättningen av Körsbärsträdgården, vi skriver hafsigt och ogenomtänkt. Egentligen var det en uppsättning som ”höll hög europeisk klass” slår Sandmark fast.

    Men, resonerar han vidare, till följd av den fattigdom kritikens låga arvoden har försatt oss kritiker i är vi dömda till okunnighet om internationell teater. Därmed kan vi, enligt Sandmark, inte heller förstå det som spelas på Göteborgs stadsteater.

    Personligen tror jag det är lika viktigt att blicka inåt som utåt. T S Eliot påpekar exempelvis att endast ett moget sinne kan känna igen ett moget verk. Det kan nog tjäna som förklaring till varför Björn Sandmark (trots att han varit på teater i Europa och New York!) har så svårt att känna igen de stora problemen på den egna teatern här i Göteborg.