BDSM och närbesläktade sexuella praktiker har blivit ett så vanligt tema i den svenska litteraturen att ett anrikt förlag som Bonniers numera inte tvekar att pryda framsidan av en bok med en pampigt rosa analplugg. Men lyckligtvis låter sig inte Tova Gerges roman Pojken avfärdas lika lätt som dess omslags trötta provokation. För trots att detta är den sjätte nyutgivna svenska roman med inslag av sadomasochism jag läser bara i år, och trots att förlagets säljtext innehåller uttjatade stickord som begär, våld och blick finns det stråk i Pojken som är egensinniga.
Genom dess namnlösa berättare får vi följa sadistens inre monolog kring en relation som grundar sig i irritation och förakt snarare än i kärlek. Det hela börjar på universitet, på B-kursen i filmvetenskap. Där envisas titelns pojke, i själva verket en ung kvinna med kort hår och ett nyväckt politiskt intresse, med att störa undervisningen. Hos klasskamraterna provocerar det fram suckar. Hos bokens berättare väcker det istället en längtan efter att korrigera henne.
LÄS MER:Den nya BDSM-erotiken i svensk litteratur
Men det som börjar med smisk, slag och ett kroppsligt bemäktigande blir snart till något större. Relationen kommer allt mer att präglas av fostran. Pojken själv jämför berättaren med sin mormor och sedan med en förälder. Och de märkliga skevheterna i historien låter läsaren ana att det är något mer än pojken själv som berättaren försöker korrigera. I korta tillbakablickar skymtar en utsatt uppväxt präglad av ensamhet och våld förbi. Slagen som riktas mot pojken blir ett sätt att tyst tala om den egna historien.
Här finns också ett element av klasshat: den bortklemade pojken skall liksom berättaren tvingas genomgå livets hårda skola. När pojken inte kommer in på scenskolan övertalar berättaren henne att istället börja träna inför mönstring. Detta eftersom det var militärtjänstgöring som räddade berättaren från den håla han växte upp i. På likartat sätt försöker han uttrycka sin kärlek till barndomsbästisen John genom att göra sitt liv till en spegling av hans. När John berättar att han och hans sambo Sanna väntar barn, börjar berättaren bearbeta pojken för att också hon skall bli gravid.
Pojken är Gerges tredje bok, men hennes första på ett större förlag. Så innebär den också ett stort steg från hennes förra nätta prosabok Rakel delat med tio. Gerge skriver klart och direkt, ofta med en dragning mot det absurda. Genom sin berättare framställer hon ett visserligen underligt, men också helt trovärdigt psykologiskt porträtt av en människa som saknar förmåga att relatera till andra. Som en konsekvens av detta förblir pojken romanen igenom ett objekt utan egentligt psyke. När hon slutligen försvinner noterar berättaren att det kanske är bättre så, det ger utrymme att fabulera fritt.
Och det är också här som Pojken skiljer ut sig från de anmärkningsvärt talrika böcker från året som tangerar samma tema; i Pojken framställs inte sadomasochismen som ett mål i sig utan som ett symptom på något annat.
