Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/8

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Så bra är HBO-versionen av Ferrantes böcker

    Elena Ferrantes hyllade romansvit Neapelkvartetten har blivit till HBO-serie. Johanna Hagström har sett en tolkning som inte gör något för att vara inställsam.

    Dramaserie

    My brilliant friend

    Regi: Saverio Costanzo.

    Med: Ludovica Nasti, Elisa Del Genio, Gaia Girace och Margherita Mazzucco.

    Premiär: På HBO Nordic måndag 19 november. Två avsnitt läggs ut måndag och tisdag varje vecka.

    Psykologin sitter i arkitekturen i My brilliant friend, HBO-serien efter Elena Ferrantes älskade och vida spridda romaner om de två flickorna Lila och Lenu, inspelad i Italien och helt på italienska.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Lila och Lenu växer upp i ett fattigt arbetarkvarter i 50-talets Neapel och estetiken i det omsorgsfulla scenografiarbetet påminner om neorealismens ikoniska verk, som Cykeltjuven. Det finns ingen horisont, det är oklart var ljuset kommer ifrån och allt går i olika toner av dammigt grått och brunt.

    LÄS MER: "Ferrante och jag hade ett tätt samarbete"

    Kameran är i de inledande avsnitten lojal med barnens perspektiv. Det här är hela deras värld. Sålunda är de slitna husen både stora och klaustrofobiska, gatorna omväxlande öde och fulla med vuxna som ägnar sig åt obegripliga, inte sällan våldsamma, handlingar.

    Lila och Lenu träffas i småskolan och blir vänner och vi får följa dem när de navigerar sig fram i den hårda värld de fötts in i, där klass och kön hjälps åt för att trycka ner dem och hindra dem från att drömma större. Motvikten blir deras gemensamma passion för språk och litteratur och en lärare som ser flickornas talang och mot deras föräldrars vilja uppmuntrar dem att läsa vidare.

    LÄS MER: Vilt och läsvärt i skuggan av Neapelkvartetten

    Flickornas vänskap är intensiv och samtidigt komplex och full av avundsjuka och svartsjuka, en obalans som påverkar dem genom livet. Lenu har bättre stöd hemifrån och får studera vidare, något som tar hårt på Lila, den överbegåvade och mer karismatiska av de båda. Konkurrensen mellan dem blir en drivkraft och en ständigt skavande tagg i deras relation.

    Lila och Lenu spelas som barn i de första två avsnitten av Ludovica Nasti och Elisa Del Genio. Sedan tar Gaia Girace och Margherita Mazzucco över som tonåringar. Om jag har förstått rätt är de alla amatörer och de gör fantastiska insatser. Dessutom har man hittat skådespelare som är slående lika varandra, något filmarna utnyttjar i en djärv klipplek när hoppet görs från barndom till tonår.

    LÄS MER: Sanningen om en stad i groteskt förfall

    Jag tror att den utpräglade estetiseringen och psykologiseringen av Lilas och Lenus värld kommer att blir en vattendelare bland tittarna. Den myllrande associationsrikedomen hos berättarjaget i böckerna är ersatt med metaforiskt mättade scenografi-, ljus- och fotolösningar. Det är bara att konstatera att på ytan händer det inte särskilt mycket. Stundtals går det väldigt långsamt, särskilt för den som vant sig vid amerikanska dramaseriers allt mer effektiva och drivna berättarteknik.

    LÄS MER: GP:s recensent om den avslutande boken i Ferrantes svit

    Det finns inget inställsamt eller "pulshöjande" med berättandet i My brilliant friend. Jag skruvar på mig ibland i soffan, men den som tillåter sig att sjunka in i serien belönas stort med flera scener som är ren upphöjd bildberättarmagi. Du kommer inte att få se något liknande på tv i år.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.