Hur konstbegreppet än förvandlas förblir måleriet en bestående angelägenhet. Vilka erfarenheter är nu möjliga att måla? Vilka målningar är nu möjliga att erfara? Det är de två frågor som varje ny utställning om Måleriet har att besvara.
Jag tar med dem till det varsamt nyrenoverade Borås konstmuseum - mer ljus, bättre klimat - som öppnat med måleriutställningen Samtidigt. Här ser vi nu ett tvärsnitt av svenska målare födda på 60- och 70-talen. Tio stycken närmare bestämt. Hasse Persson är curator.
Finns här någon bestämd idé som styrt urvalet? Jag kan inte urskilja någon sådan ambition så jag antar att urvalet beror på mer flytande kriterier. Katalogen innehåller ingen övergripande problematisering av måleriets "state-of-art", men väl mycket pregnanta presentationer signerade Sophie Allgårdh. Vi möter alltså snarare namn med lyskraft än något samlande påstående. Var och en sin egen ära. Somliga konstnärer har redan fått medial silverglans på vingarna. Som Mamma Andersson, Linn Fernström, Jockum Nordström och Gunnel Wåhlstrand.
Titeln "Samtidigt" visar alltså bort från det bestämt idémässiga sammanhanget. Så här ser det ut just nu på olika håll. Det är en öppenhet som kanske är tidstypisk och den behöver inte vara till nackdel alls, men jag kan inte nöja mig med det. Som kritiker måste jag ändå ställa mig frågan om vilka erfarenheter som nu är möjliga att måla. Finns här en kontrasternas grammatik där konstnärerna lämnar individuella svar på en gemensam fråga? Utan att bli forcerad tror jag faktiskt att utställningen lämnar sådana svar.
Vi ser exempelvis här hur måleriet utvecklats till en utpräglat scenografisk konst - rum skapas i rum. Medialt siktade. Det är mentala rum, landskapsrum, fotografiska rum, skeva rum, slutna rum och inte sällan dubblerade rum. Inte mindre än tre konstnärer arbetar med diptyker.
Ett tänkbart ordspel för dessa rum kunde vara AlieNationen. Erfarenheten av brist är ofta en drivkraft i gestaltningen, men inte som politiska utblickar eller expressiva utflöden, utan snarare Nationen av förlorade barndomar. Alltså inte det sociala främlingskapet så mycket som en sordinerad främmandehet vars orsak är mer konstitutiv men också mer undflyende och personligt tvetydig. Saker och ting bara faller.
Vi ser vem som målat vad. Signaturerna är så starka. Så vakar exempelvis Linn Fernström över bilden av sig själv i dubbletter av obestämd sommar och vinter med döda smådjur och emblematiska blommor. Det är vinterstängt i paradiset ... eller bara sommarstängt.
Det är melankolins ofta statuariskt vackra ödemarksrum där gesterna stelnat i vakuum eller slagit om i närmast dekorativa dekapitationer. Här faller allt till marken, fåglar och huvuden - det är Linn Fernströms slinga. Hennes målningar är som regel större till omfånget än vad anspråket i dem kräver. Men de är som vägskyltar till AlieNationen.
Den stämningen är också märkbar i Mamma Anderssons rum, men stegrad till ett slags illamående. Hennes otäcka rum är obefolkade och avvaktande - som om de betraktade oss och inte vi dem. Det är som om de motvilligt fått "främmande". Även Mamma Andersson målar gärna i diptyker, fast spegelvända. Däremellan fräts bilden av tiden, kolorismen löses upp som i ett plötsligt åldrande, som om tiden hunnit upp dessa rum. Någonting har hänt. Jag associerar gärna till belgaren Luc Tuymans som laborerar med samma kyliga belysning av AlieNationen.
I Jockum Nordströms teckningar och akvareller finns som regel en ljuvt ostämd klangbotten i femtio- och sextiotalets oförlösta världar. Det var då alla blev felklippta, både till håret och profilen. Men man brydde sig inte om oformligheten utan tultade vidare som morska herrar med tafatta begär. Nordströms kantstötta figurer tar sig ändå fram i denna obestämt bruna-beiga värld.
Nordström har ett både slängigt och eftertänksamt bollsinne som är djupt förankrat i svensk naivism. Här vet ingen hur stor världen är. Men det kommer AlieNationen till slut att tala om.
Precis som hos Franco Leidi finns en skavande, nästan skambelagd belägenhet i Jens Fänges tvingande drömscener. Också här faller saker och ting till marken. Bland sköra flakonger och i en sorts cirkussurrealism av parfymerade färger. Något är bestämt fel och Fänge framkallar det intuitivt. Sötman hos Fänge har en närmast sadistisk smak, med noter av Max Ernst. Det är nog därför man inte blir klar med detta subliminala måleri som varslar om den felbarhet som jämt hemsöker oss i morgondrömmarna. I livet kommer det mesta att gå fel.
Alldeles tillstängt är det mentala rummet hos den virtuose Carl Hammoud, men där inträder å andra sidan en sorts överraskande frid och befrielse. Han har en komplett kontroll över sina interiörer som vilar i ett patinerat ljus som verkar stråla ända från 1600-talet.
Han målar kontorsrum i kaos av stolar och böcker - som pågick där ett allegoriskt krig bland blanka pappersvaror. Plötsligt kan ett blad lyfta i dessa vakuumförpackade rum. Kanske är det René Magritte som då sänt dem en belgisk hälsning. Eller är det så att Hammoud är måleriets Houdini? Tvingad till att ständigt utföra samma totala befrielseakter. Här härskar inte vanmakt utan snarare lekens makt. Poesin är som det ensamma barnets lekar. Vem vill störa?
Dessa obestämt förflutna rum i AlieNationens nedersta krets får nog ett maximum i Gunnel Wåhlstrands andlösa tuschlaveringar. Med hjälp av gamla svartvita fotografier återskapar hon den far som dött när hon var ett litet barn, men nu är det hans barndom hon kan beröra i ultrarapid. Hennes teknik är kompromisslös. Fadern bokstavligen framkallas åter i dotterns hand som blick i blick under precis likadana välvda ögonbryn. Därmed återuppstår också det sordinerade borgerliga femtiotalet med empirespegel, mahognymöbler och persiska mattor. Det är AlieNationen som den stora tysta våningen där det ensamma barnet leker vidare utan att veta hur stor världen är.
På så vis skruvar utställningens samlade scenografier sig långsamt ner till denna svartvita urscen där måleriet är fotografi och minne i samma dystra emulsion. De övriga målarna i utställningen kan bara lämna den orten som i flykt. Virgil Dejarv i en modern combine art som fogar samman nästan absurda fragment i en mosaik av tid och minnesglapp. Sigrid Sandström framkallar isälvar av bländande snöljus. Sedan Astrid Sylwans skallande koloristiska skratt som skapar ett slags klangkluster i dansande droppformer. Det är alla utbrytningar från AlieNationens krympande rum.
I det sammanhanget är ändå Kristina Janssons måleri mest anmärkningsvärt, ja sensationellt intressant och sidoställt. Ett skäl är att hon har assimilerat så många drag från nutida amerikanskt och tyskt måleri, men också därför att hon gör något särskilt - och för mig ännu oklart! - med den rumsliga gestaltningens dubbleringar.
Jag minns hur hennes målning Imitatörerna på Moderna museet fullständigt knockade mig. Den målningen liksom andra är målad i dubbletter där interiörer blir till minnets osäkra projektionsrum. Måleriet blir här slutligen till scenografisk konst. Rum i rum. Minne och film.
I Imitatörerna syntes scenartister som ett enda släktporträtt anno dazumal. I Borås möter vi musikstudion som ödslig ekokammare, men också två inverterade rum med en dov, bävande urban stämning. Brottsplatser? Drömtydning? En simbassäng syns, men något ljudligt splash hörs inte som hos David Hockney. Här ser vi referensverk i samtidens måleri. Rum i latens. Där kan vad som helst kan hända.
