Rubrik

ANNONS
|

Efter drygt 360 sidor med tidningstexter om Håkan Hellström snurrar det i huvudet. Jag har för länge sedan gett upp försöket att sortera bland alla blommiga beskrivningar skribenterna staplar på hög i försök att fånga det rus de upplevt av att se, lyssna på eller tala med Håkan Hellström.

Euforisk lycka förefaller vara den vanligaste känslan. Och den hänger sig kvar i tidningstexterna, även när studieobjektet bytt tonart.

Missförstå mig inte: det ryms många bra texter i samlingen, i synnerhet när det kommer till musikalisk analys och kartläggandet av enskilda frasers och passagers genealogi. Men också en närmast besatthet vid det biografiska - med några få undantag behandlas låttexterna som berättelser om Hellströms liv och intervjuerna blir ett sökande efter chiffernycklar.

ANNONS

Hellströms förhållande till enskildheterna i berättelsen om sitt eget liv tycks dock snarare likna det som han har till den musikaliska kanon han så ogenerat dammsuger på byggmaterial. Till exempel dyker frågan om när han senast var i slagsmål (!) upp vid åtminstone två tillfällen. Den ena gången svarar han att det var till följd av att han hånat en klasskompis en hel dag; den andra gången berättar han att det var kamraten som hade häcklat honom.

Vilken version som är sann, huruvida han var mobbaren eller driftkuckun, om ens något av det hänt, saknar betydelse. Precis som krocken mellan att i flera intervjuer slå fast att man endast en gång har haft ett vanligt jobb, på en flyttfirma, och att inleda albumet För sent för Edelweiss med att berätta att "94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier" inte är en krock.

Allt är berättelser, litteratur.

Därför har jag också problem med undertiteln: Håkan Hellström är inget "fenomen" (nu talar jag alltså inte om personen eller artisten, utan om hans verk). Den beskrivningen stämmer möjligtvis på Nordman, som kan reduceras till ett slags symptom på en underström i samhället, som dyker upp för att sen försvinna. Medan litteraturen - som jag i brist på bättre begrepp väljer att inordna Hellström i - väljer sin relation till verkligheten och formulerar en erfarenhet som är vidare än upphovsmannens.

ANNONS

Från debuten med Känn ingen sorg för mig Göteborg 2000 till nyutkomna För sent för Edelweiss har berättarens blick och perspektiv förändrats. På Ett kolikbarns bekännelser från 2005 påpekade den profetiskt att "ni kommer att få se er ungdom ruttna framför er". Nu har det börjat lukta. Livet är inte längre "magiskt men tragiskt", även om det fortfarande lätt glider åt det senare. Ingen ramlar in och ut från galna fester och Vasastan är absolut inget "Chinatown" befolkat av Singoallor och andra mytologiska varelser. Istället vill Lena, som alltid "var där från 6 till 6", bort från "kranarna och indieklubbarna".

I handfallenheten inför vuxenblivandet ryms insikten om att livet i takt med att verkligheten avmystifieras blir mer komplicerat. Men naturligtvis även ett stråk av nostalgi; en bearbetning och uppgörelse med de ögonblick av ungdomslycka som - för att tala med Edith Södergran - "stal mig min framtid". (Rockens farlighet består inte i droger, utan just dess förmåga att konservera minnet av ett tillstånd som livet sedan aldrig förmår leva upp till.)

Men han formulerar också en generationserfarenhet. Närmare bestämt krisgenerationens; den vars definierande tid var det tidiga 90-talet. Då bröts förtrollningen och en hel uppväxt tal om en ständigt ljusare morgondag kvävdes av krismedvetande. Framtidslöftet fick istället ge plats åt möjligheten att bli den första generation som materiellt sett skulle få det sämre än den föregående. Men som genom a-kassan, söka jobb-kurser och blandad humanistisk bildning på A-nivå också bjöds ett slags förlängd tonårstid. Rika på högskolepoäng men fattiga på examina som gick att omsätta i en titel blev it-bubblan till viss del samma generations räddning.

ANNONS

I Tro och tvivel på senaste albumet refereras en väns kommentar, Håkan får inte glömma att parkbänken aldrig är långt borta.

Strofen går naturligtvis att läsa som en påminnelse om popkarriärens som regel korta brinntid.

Eller så handlar det om något större, om det som inpräntades på 90-talet: att när som helst kan allt gå åt helvete.

ANNONS