Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage.jpg
Maria Domellöf-Wik tycker att Ruben Östlunds slängiga kommentarer är onödiga. Bild: GP/TT

Ruben Östlund kritiserar sina kritiker

Ruben Östlund kritiserar de journalister som kritiserar honom för hans uttalande om judar i Hollywood.

Några dagar innan Oscarsgalan berättarregissören Ruben Östlund för fotografen Emil Wesolowski hur man enkelt kan vinna en Oscar: ”Man kan ju alltid göra en film om andra världskriget eller Förintelsen”

Som möjlig förklaring nämner han att det finns ett ”judiskt community” med ”inflytande” i Hollywood. DN-reportern Björn af Kleen slår på bandspelaren för några följdfrågor på det.

LÄS MER: Östlund i blåsväder efter uttalande om judendomen

Den som kan sin Hollywoodhistoria baxnar. Vad Ruben Östlund i den DN-artikel som blir resultatet antyder är stötande. Särskilt som det finns en länge traderad antisemitisk nidbild om att det är en judisk maktelit som kontrollerar Hollywood. Varför skulle Ruben Östlund, som även är verksam som professor på Akademin Valand film i Göteborg, bidra till spridandet av fördomar som dessa?

Är det roligt, kaxigt, spännande att tänja på gränser för det politiskt korrekta? Nej! Det är bara taktlöst. Han borde veta att, även om judiska immigranter och deras ättlingar i hög grad bidragit till att forma den amerikanska filmhistorien så har Hollywoods historia också präglats av antisemitism.

LÄS MER: Östlund återvänder hem med viss segerkänsla

På 1930-talet styrdes Drömfabriken av den antisemitiske, katolske filmcensorn Joseph Breen som såg till att stoppa anti-nazistiska filmer, och vakade över moralkoden. Under McCarthyeran behandlades många Hollywoodanställda, bland dem judar, illa, svartlistades alternativt kände stor skräck för att bli svartlistade. Ett minst sagt obehagligt angiverisystem skapades.

Varken historiskt eller statistiskt finns det grund för Ruben Östlunds påståenden. Bara några få Oscarsfilmer har berört Förintelsen, av de som tävlat i kategorin bästa-icke-engelskspråkiga film sedan 1947, då sektionen infördes. Bland dem Livet är underbart (1998), Ida (2014) och Sauls son (2015).

Ruben Östlunds slängiga kommentar är olämplig, även om han senare, när bandspelaren slagits på, försöker nyansera den. I GP:s artikel ber Filminstitutets VD Anna Serner om ursäkt å regissörens vägnar. Ruben Östlund väljer istället att låta kritiken studsa tillbaka på de journalister som ifrågasätter hans uttalande. Vi påminner om journalisterna i The Square, menar han. Anfall är bästa försvar?

Mest läst