I dag (fre 16/2) har Lola Arias premiär på sin film, Theatre of war, på Berlins filmfestival. På tyska Wikipedia står det även att Lola Arias är upphovskvinnan till The square, konstverket. Och det stämmer. Ruben Östlund gjorde Lola Arias till en nyckelperson i sin Oscarsnominerade film med samma namn.
Nu finns två Lola Arias, en riktig och en fejk.
Jag känner den riktiga. För tre år sedan såg jag två av hennes viktigaste verk i Buenos Aires. Melancholia som handlar om hennes mammas depressioner och Mi Vida Despues om generationen som föddes under 70-talets militärdiktatur. Hon är en av de regissörer som inspirerar mig mest. Arias ställer alltid ”riktiga” personer på scen, alltså icke professionella skådespelare. Oftast spelar de sig själva, som i filmen som nu visas i Berlin, där brittiska och argentinska krigsveteraner från Falklandskriget sätter upp en pjäs tillsammans. Det är den sortens teater jag försöker göra: pjäser där omsorgen om människan och tilliten är central.
LÄS MER: Ruben Östlund anklagad för namnstöld
Därför är det sorgligt att läsa att Lola Arias, den verkliga, i DN Kultur är upprörd över att Ruben Östlund tagit hennes namn, utan att fråga om lov, i en märklig lek med verkligheten. Efter många år av hårt arbete verkar den fejkade Lola ha blivit mer känd än den verkliga - googlar man Lola Arias får man tiotusentals träffar på The square.
Dessutom för ett verk som inte alls är likt hennes andra. Och det är klart att jag skulle kunna ha en karaktär i en pjäs som heter Ruben Östlund, men det måste finnas en poäng, utöver att bara ta sig rätten.
Att Östlund nu hävdar att Lola Arias angrepp handlar om att hon är ledsen över att vara bortklippt säger mer om honom.
LÄS MER: Regissören slår tillbaka mot kritiken
Jag tycker om Ruben Östlunds filmer och gläder mig åt hans framgångar. Jag försvarade en gång i tiden filmen Play som gav upphov till mycket debatt. Men detta förbryllar mig. I filmen The square blir museichefen bestulen på sin mobil. I raseriet över förlusten anklagar han en hel trappuppgång i en förort på ett sätt som får svåra konsekvenser för en liten kille med invandrarbakgrund. Konfronterad med detta vägrar museichefen be om ursäkt, för att sedan ångra sig och leta i soporna efter pojkens mobilnummer. Så dyk ner i soporna Ruben, hitta mailet, och be om ursäkt.
Det är värre att sno ett namn än en mobil.
