I Robert Fisks lägenhet i Beirut har tiden stått stilla. Visst, han noterar att alla runt omkring honom blivit äldre: den trogne chauffören Abed har blivit kutryggig, hyresvärden på våningen under en aning tröttare och att kollegorna har försvunnit - några har dött, andra har gift sig och skaffat barn, blivit redaktörer eller redaktionschefer med lägenheter på Manhattan i New York eller Islington i London.
Han kom till Libanon 1976, med uppdrag att bevaka inbördeskriget. Tre decennier senare är han fortfarande kvar. Och trots att håret har blivit silvergrått och ansiktet som på morgonen möter honom i spegeln allt mer liknar pappa Bill Fisks är han fortfarande 29 år: "eftersom jag har gjort samma jobb ända sedan dess, skildrat förräderierna och sveken och bedrägerierna i Mellanösterns historia".
Pappan och den stillastående tiden är centrala i Robert Fisks såväl personliga som journalistiska testamente, Det stora kriget för mänskligheten - kampen om Mellanöstern. Den engelska originaltiteln - The Great War for Civilisation - kommer från inskriptionen på en av Bill Fisks medaljer. Han slogs i skyttegravarna i Frankrike under första världskriget; hjälpte till att vinna det krig vars fred skapade Mellanösterns många gånger artificiella stater - och vars pågående sammanbrott Robert Fisk tillbringat ett yrkesliv med att rapportera om.
Det stora kriget för mänskligheten är en stor bok. Inte främst på grund av sitt omfång, drygt 1100 sidor, utan för att det är ett unikt vittnesmål om krig och dess mest fasansfulla konsekvenser. Bland krigskorrespondenter är Robert Fisk med rätta något av en legend. Alltid på plats, aldrig lojal med den armé han följer, oftast talandes med en egen röst - han har bland annat belönats med den brittiska motsvarigheten till Stora journalistpriset sju gånger.
För The Times räkning befinner han sig i Afghanistan när de sovjetiska stridsvagnarna rullar in. Han åker tåg med iranska barnsoldater som hostar blod i sina näsdukar efter att de gasats av Saddam Hussein. Och lyssnar när Khomeinis "hängningsdomare", Sadeq Khalkali, glatt namnger några av dem som står på regimens dödslista (i en fotnot berättar Fisk att han efteråt kunde höra på bandupptagningen hur Khalkali smackar med läpparna när han äter glass samtidigt som han talar om detaljerna kring stening).
För The Independent gräver han i gravhögarna efter det armeniska folkmordet, bevittnar masslakten i Algeriet och, inte minst, följer det uppblossande "kriget mot terrorismen" tillbaka till Afghanistan och vidare till Irak.
Allt rinner samman den 11 september 2001. För Fisk är attackerna mot New York och Washington beviset för att "historiens makt är oundviklig". Men det är i det greppet, i ambitionen att hans bok ska bli än större, förklara hela historien, som den också brister.
Robert Fisk nås av nyheten om attackerna när han ska kliva på ett plan över Atlanten. Via satellittelefon ringer han in en första artikel. Han misstänker direkt att det är ett verk av al-Qaida och bin Ladin (som han har intervjuat tre gånger). När han senare ligger i sin hotellsäng förföljs han av bilder på fallande människor, hur de sprattlar med benen i "fasans ögonblick". Han tänker på förkolnade rester av irakiska soldater som hade hunnits upp när de retirerade från de amerikanska styrkorna under det första Gulfkriget.
Han säger det inte rakt ut, men det är svårt att inte se parallellen till människorna i det iranska passagerarplan som sköts ner över Persiska viken av den amerikanska kryssaren USS Vincennes i juli 1988. De sidor han ägnar åt tragedin visar Fisk när han är som bäst. Mamman som krampaktigt kramar sitt barn i famnen under fallet från 3 000 meters höjd har förföljt mig sedan boken kom ut på engelska 2005. Och Fisks redogörelse för de cyniska försöken från amerikansk sida att skylla 290 civila människors död på Iran (Vincennes besättning belönades med stridsutmärkelser) är ett av många exempel på att hans status som korrespondent inte är överdriven.
Men den historiska analysen blir för enkel. Västvärlden har en enorm skuld för situationen i Mellanöstern, och de samlade upplevelserna av svek och förnedring får inte underskattas. Men betyder det att den "logiska produkten" är självmordsbombare? Eller att förövaren aldrig kan vara ett offer? För rättvisans skull: han berättar utförligt även om palestinska illdåd gentemot israeler - men benämner samtidigt konsekvent konflikten "det sista kolonialkriget".
Talande är den uppmärksammade artikeln han skrev efter att han blivit halvt ihjälslagen av en grupp afghanska flyktingar. Hade rollerna varit omvända hade han gjort samma sak: "jag skulle ha angripit Robert Fisk. Eller alla andra västerlänningar jag kunde hitta." Deras brutalitet var helt och hållet "produkten av andra, av oss".
Det finns inga individer, inget personligt ansvar, bara historiska erfarenheter.
Det är som två Robert Fisk möts och stundtals skymmer varandra: dels den skarpögde korrespondenten som hukar i ännu en skyttegrav, som till synes outtröttlig vittnar om ytterligare ett brott mot mänskligheten. Dels den åldrande mannen i sin lägenhet i Beirut: han som grubblar över sin far och hans krig, som avfärdar de flesta av sina kollegor som maktens megafoner och envetet försöker få ekvationen att stämma. Det är den senare som stundtals går vilse i konspirationernas och relativismens irrgångar. Som, för att låna den amerikanske filosofen Michael Walzers ord, missar "en av de mest grundläggande och lättfattliga moraliska distinktioner: den mellan överlagt mord och oavsiktligt dödande" .
Men återigen för att skänka honom rättvisa. När Usama bin Ladin skickar berömmande ord - "jag anser honom vara opartisk" - då konstaterar även Robert Fisk att det är "reklam en utrikeskorrespondent inte behöver".
