Den västereuropeiska kulturpolitiken efter andra världskriget syftade till att återupprätta det borgerliga liberala subjektet. Förlusten av kolonier och det kalla kriget förstärkte denna process. Utan "ett armlängds avstånd" mellan statsfinansierad konst och marknadsvillkor och politik framstod det svårt att upprätta en demokrati med marknadsekonomi. Att "motverka kommersialismens negativa verkningar", var exempelvis en förutsättning för heliggöra föreningen mellan fria individer, demokrati och marknad.
Kulturutredningen bortser helt från detta. Utredarna menar istället att konstnärer idag gör "konsten till en praktik utan gränser", vilket de märkligt nog tycks likställa med att "Samtida konst använder sig av, kommenterar eller intervenerar i vad som betraktats som vetenskapernas egna områden - sociologi, filosofi, stadsstudier (urban studies), design, arkitektur, ekologi, matematik, kritisk teori, socialt arbete etc".
I stället för att dra slutsatsen att detta närmande till andra praktiker förstärker kravet på konstens självständighet så drar de den motsatta: "Om konsten så tydligt bryter upp från de konventioner som ringat in den och kategoriserat den, om den så tydligt markerar att den inte 'är för sig', utan söker intervenera i samhället, inte befinner sig i framtiden utan i samtiden, ja då blir frågan om inte kulturpolitiken ska försöka följa efter i samma riktning, så gott det nu kan gå".
När kulturministern plötsligt blev statskonstkritiker av den kommersiella produkten NUG, vars ekonomiska värde producerats på konstmässan MARKET, genom hänvisning till brottslighet och en akademisk examen, tror man nästan att hon skrivit sin egen utredning. Att den nya arbetarpartinomenklaturan själv "följer efter" kommersialismens skadliga verkningar kan bara beskrivas på ett sätt: revolutionärt!
