Det finns faktiskt en sak som jag fortfarande är säker på efter den senaste veckans debatt med GP:s Björn Werner, och det är att vi delar en stark oro för högerpopulismens framväxt. Men det är mycket annat jag förundras över – som att han fortfarande tillskriver mig åsikter jag inte har, också genom att klumpa ihop mig och de andra norrmännen som deltog i Segerstedt-seminariet med röster väldigt långt ut på högerkanten. Detta verkar ske eftersom jag är oenig med Werner om vilket sätt denna fara skall bemötas. Jag tror att ett stort och brett utrymme för yttrandefriheten, där också de som dras mot SD kan yttra sig och bemötas med sakliga argument, är att föredra framför en offentlighet där röster man inte tycker om hänvisas till ekokammare på nätet. I hans text har detta på ett eller annat sätt blivit liktydigt med att jag är ett slags sympatisör med dem.
Men i önskan om att begränsa högerextremismen omkring oss är vi nog, hur man än vänder och vrider på det allierade.
När jag var i tonåren, uppstod en nynazistisk miljö i min hemstad, Hokksund. Då la polisen, skolan och prästen i bygden upp en klok strategi. De organiserade demonstrationer mot det nynazistiska tankegodset, men markerade samtidigt att det fanns en väg tillbaka in i gemenskapen för de ungdomar som hade kommit in i dessa kretsar. Det arrangerades årliga resor till koncentrationslägren i Tyskland för att högstadieelever inte skulle kunna bortse från de historiska realiteterna. Detta var en plan som las upp i medvetande om att de som dras mot mörka ideologier inte är en enhetlig grupp. Några är hårda rasister, andra kan vara vilsna ungdomar på jakt efter något att höra till, något att slåss för och något att slåss mot. Jag tror de som la upp denna plan uträttade mer i kampen mot nynazismen än de mer militanta motdemonstranterna. Jag tror fortfarande att detta för det mesta är en god princip.
Saklig kan jag inte säga att Werner är. Att jag talar varmt för en bred debatt om olika konstuttryck, där man får stöd eller motstånd baserat på sina argument och inte sin identitet, och får höra att jag "bekymrar mig för att minoriteter i det globala samhället får en starkare röst än förr." är så oseriöst att jag inte kan ta det på allvar. Snarare är det tal om att uppvärdera konst som är skapad ur ett minoritetsperspektiv, genom att peka på att den också angår storsamhället, inte bara en grupp. Jag kan inte debattera synpunkter jag inte har, men om Werner skulle önska diskutera det som debatten faktiskt handlar om – där det finns en reell och intressant oenighet om balansen mellan estetiska, politiska och moraliska värderingar är det bara att skriva.
Men i önskan om att begränsa högerextremismen omkring oss är vi nog, hur man än vänder och vrider på det allierade. Oavsett om Werner gillar det eller inte.
LÄS MER:Den humanitära stormaktstiden är inte över
LÄS MER:Idén om åsiktskorridoren lever kvar i Norge
LÄS MER:Inger Merete Hobbelstad: Stämpla inte norrmän som fascister
