Det handlar förstås inte heller om det. Om man som nyliberal mäter kulturyttringars värde i omsättning och vinst, så kan det vara svårt att greppa den samhälleliga kedjereaktion en artist faktiskt kan utlösa med en enkel förändring av intervjusvar eller visuals på scenen.
Håkan Hellström skulle kunna ta vara på möjligheten att faktiskt göra skillnad i en tid av hopplöshet och förvirring. Jag har varit i (typ) alla städer med honom. Som musikrecensent i Expressen har jag sett alla hans turnéer, flera av dem tre-fyra gånger.
LÄS MER: Annah Björk -I kväll är valet Håkans
Och de snyggt inbäddade, subtila hintarna om hans ideologiska tillhörighet och människosyn är en del av hans storhet. De musikaliska hjältarna han hyllar, de udda platserna han skönmålar. Men i tider av polarisering och osäkerhet blir subtiliteten bara till ludd.
Som albumtiteln Du gamla du fria – vad menar han?
Och när Håkan nöjer sig med att återvinna stor del av sitt mellansnack slösar han ett artistskap som har potential att skapa värden större än de miljoner som han drar in på Ullevi-biljetterna. Något som även skulle kunna bidra till en ny samtidsrelevans, där han kunde stå på egna ben oberoende av sina tusen gästartister.
LÄS MER:Håkan Hellströms musik drar in miljoner
Jag önskar ingenstans, som Lisa Magnusson i DN:s ledare (2 augusti) vill få det till, att Håkan Hellström ska ta på sig en illasittande politikerkavaj och bli en indiepopens Richard Herrey.
Att anse att kulturen ska stå för någonting är motsatsen till att tycka att kändisar ska bli politiker.
Istället hoppas jag att det är nu som Håkan Hellström bestämmer sig för att sluta mäta sina framgångar i siffror och rekord – och istället väger dem i vad han kan betyda.
Som en fyr på det mörka stormande oceanen – för den lilla människan, och samhället i tiden vi lever.
