Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer formulerar 1840 en fiktiv liknelse där hans föregångare och motståndare Immanuel Kant på en bal flörtar med en maskerad skönhet. När den vackra kvinnan kastar masken visar hon sig vara hans egen fru. Med liknelsen vill Schopenhauer illustrera hur Kants moralfilosofi vilar på icke erkända teologiska förutsättningar. I vår tid blir den snarast till en fabel som illustrerar våra västerländska samhällens relation till religion under modern tid. Denna relation är en historia med många bottnar, en berättelse full av icke erkända och mindre välkända släktskap, överraskande återseenden och förträngda barndomsminnen.
Så hävdar exempelvis den brittiske politiske filosofen John Gray i sin bok Black Mass att ”modern politik är ett kapitel i religionshistorien”. Gray, som inte är någon kristen apologet utan snarare ett slags grön darwinist, menar – liksom tidigare Nietzsche – att moderna politiska värden som frihet, tolerans och mänskliga rättigheter hör till en religiös (för att inte säga kristen) historia. De bygger nämligen på teologiska föreställningar om människans särställning gentemot den övriga världen.
Att västvärlden håller på att få ett nytt förhållande till religion om man jämför med gångna decenniers trosvissa övertygelser om den fortskridande sekulariseringen är tydligt, åtminstone om man ser till den strida ström av böcker av filosofer, historiker, sociologer och teologer som vill berätta historien om den moderna världen på ett annat sätt. Religion har inte upphört att existera även om människor inte säger sig tro på Gud eller går i kyrkan i samma utsträckning som tidigare. Den har bara bytt skepnad. Moderniteten är inte ett brott med religionen, snarare dess fullbordan med andra medel.
Det modern politik har ärvt av religionen är emellertid inte bara officiellt omhuldade föreställningar om mänskliga rättigheter. Religionernas historia bjuder också på apokalyptiska föreställningar om att slutgiltigt kunna skilja mellan frälsta och förtappade, mellan ”vi” och ”dem”. Här finns en intressant om än dödlig dialektik: fanatisk religion har gett upphov till fanatisk sekulär politik som har gett upphov till fanatisk religion. Självmordsbombare är inte något samtida religiöst påfund utan har tidigare använts av sekulära rörelser som de tamilska tigrarna och andra marxistiska rörelser. Även den liberala traditionen har ett starkt missionerande drag som i sin iver att försvara frihet och tolerans sorterar människor och kulturer mellan de efterblivna som fortfarande betingas av sin kultur och de civiliserade som lyckats överskrida sitt ursprung. I värsta fall blir den liberala toleransen en tolerans för det som kan fås att likna en själv. Olikheter reduceras till olikheter vad beträffar mat, kläder, musik, livsstil och därmed befrias dessa skillnader från alla de drag som kan hota liberalismens överlägsenhet.
Den insikt om moderniteten som ett kapitel i religionshistorien som nu förts fram handlar bland annat om en maning att undvika trosvissa övertygelser om att en gång för alla gjort upp med sin bakgrund, vare sig det rör sig om sekulära avståndstaganden från all religion som fanatisk eller religiösa fördömanden av en gudlös modernitet. Sådana övertygelser undviker nämligen både tvetydigheten hos historien och hos oss själva. Det vore visserligen bekvämt att entydigt stå på toleransens sida gentemot allt våld, men sanningen är i själva verket att ingen – vare sig en sekulär eller en religiös föreställningsvärld – är tillräckligt syndfri för att kunna kasta första stenen.
Ett populärt tema i mycket av den offentligt diskuterade litteraturen om religion är de brutaliteter som utförts av religiösa människor. Frågan är emellertid huruvida brutaliteterna begåtts för att dessa människor är religiösa eller för att de är människor. En mer lågmäld redogörelse får man i den tyske medeltidshistorikern och katolske prästen Arnold Angenendts brett upplagda bok Toleranz und Gewalt: Das Christentum zwischen Bibel und Schwert. Här finner den som vill ett urval av bestialiteter utförda i religionens namn, samtidigt som Angenendt visar att mycket av historieskrivningen inom dessa områden har reviderats under de senaste två decennierna: den katolska inkvisitionen var inte det paradexempel på tankeförtryck som det ofta hävdats, snarare är det en bild som kommer från en polemisk protestantisk historieskrivning som övertagits av en sekulär polemik; korstågen är inte entydigt de politiskt motiverade krig under religiös täckmantel man tidigare hävdat.
Poängen för Angenendt är inte att historien innan den moderna världen och religionens förändrade roll var en enda stor picknick på religiös grund. Då som nu existerar tolerans och våld sammanflätade med varandra inom en och samma rörelse. Vad Angenendt i stället visar är att religiösa dogmer och läror inte måste förstås som en kontrast till moderna värden som frihet, tolerans och mänskliga rättigheter. Tvärtom har de i vissa fall fungerat som ett försvar just för dessa värden. Vänder man på resonemanget kan man säga att även den moderna, liberala demokratin inte baserar sina föreställningar om frihet och tolerans på frånvaron av starka övertygelser om hur människor bör leva. Mitt i allt tal om mångfald och tolerans finns också nu substantiella övertygelser om människosyn som får uttryck i politik, lagstiftning, ekonomi, kultur och så vidare. Liberalismens dogmer må vara mindre tydliga, men de är inte obetydliga. Ibland anses de vara värda att försvara med vapen i hand. Starka övertygelser – oavsett om de är religiösa eller sekulära och även om de rör mänskliga rättigheter – leder till konflikt inte bara mellan olika övertygelser utan också om innebörden av dessa övertygelser. Även i dag. Att erkänna detta är att undvika att också ropet på frihet och tolerans blir intolerant.
En orsak till den oro över religionens återkomst som kan spåras i väst har religiösa rötter: den apokalyptiska strävan efter entydighet som uttrycker sig i bristande tålamod med allt som är tvetydigt och konfliktfyllt. Men vare sig religion eller den moderna världen är entydigt god eller ond. Snarare är de precis så beroende av varandra som Schopenhauer illustrerar i sin liknelse. Därmed blir också vikten av en sådan nyanserad och detaljrik genomgång som Angenendt erbjuder i sin bok klar: att odla ett omdöme som förmår skilja mellan goda och onda bruk av både religion och modernitet i vår samtid, men som inte påstår sig kunna skilja dem åt.
Fotnot: Litteratur: Arnold Angenendt, Toleranz und Gewalt: Das Christentum zwischen Bibel und Schwert. Münster: Aschendorff, 2008.
John Gray, Black Mass: Apocalyptic Religion and the Death of Utopia. London: Allen Lane, 2007.
