Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Recension av Pinters Fastighetsskötaren

När Harold Pinters Fastighetsskötaren sattes upp som tv-teater förra året skrev Amelie Björck att det är en mästerlig pjäs där dialogen lömskt glider mellan realism och absurdistisk stilisering.
Harold Pinters genombrottspjäs från 1960 The Caretaker, eller Fastighetsskötaren på svenska, hyllades när den sattes upp på Stockholms stadsteater för tre år sedan. Tv-versionen är minst lika tät och uppfordrande.
Med skickligt kalibrerade medel förstärks dialogens subtila spel mellan tre män. Den belamrade lägenheten med säckväv för fönstren, blir på en gång klassmärke och existentiell symbol för oförmågan att ta tag i sin livssituation. Ljuset silar in över skrotprylarna, morgonblekt eller kvällsvarmt som i en gammal Rembrandtmålning. Och handkameran dröjer vid detaljer eller flackar - allt efter stämning.
Ansiktena är viktiga. Hur männen reagerar, försöker läsa varandra: avvaktande, undrande eller misstroget. Skådespeleriets lyhördhet är djupt imponerande.
Ingvar Hirdwall spelar med blossande inlevelse luffaren Jenkins, den minst mystiska av de tre. Han kompenserar sin brist på allt - pengar, referenser, skor - med förnärmade bortförklaringar och parasitära pretentioner. Han gnäller över drag och över att grannarna är "svartingar".
Han kan inte förstå att Aston ger honom sängplats, kläder, kanske rentav jobb, av ren välvilja. Han retar sig i stället på sin obegriplige välgörare som tycks lika tung och onyttig som de kantstötta pinaler han släpar hem.
Jag har aldrig sett Johan Rabaeus så kongenialt nedskruvad som i rollen som Aston. Han är verkligen svår att greppa. Mitt i tystlåtenheten berättar han om den elchocksbehandling han utsattes för som ung. Ungefär som i Dostojevskijs Idioten förknippar alltså Pinter godhet med hjärnsjukdom (i den förres fall epilepsi). Godheten blir ett slags brist i den hårda världen, en oförmåga att spela med i det cyniska spelet. Så fort Aston går ut börjar Jenkins rota efter hans pengar.
Pinters skickliga fallstudie fulländas när Astons mystiske bror Mick dyker upp, världsvan, sadistisk och oberäknelig - karaktärsdrag som Peter Andersson har god spelrutin på. Jenkins försök att bilda pakt med sin överman ger ett otäckt prov på svaghetsföraktets och streberandans logik.
Men mänskliga relationer är inte alltid så endimensionella. Lojaliteter kan dölja sig där de, för en krass man som Jenkins, ter sig helt uppåt väggarna. Sent förstår han att han gått för långt.
Vem leker med vem i denna pjäs? Genom sin urskickliga regi leker Thommy Berggren först och främst med publiken. Gång på gång gäckas vi i våra försök att fixera männens relationer. Alla överdrifter är bannlysta och dialogen glider lömskt mellan realism och absurdistisk stilisering.
Det hela är mästerligt i sitt slag.
Mest läst