Det var Maria som först fick i gång Maja Hagermans fantasi. Kvinnan som långt efter Herman Lundborgs död bodde kvar tillsammans med sin son i vaktmästarbostaden på Institutionen för medicinsk genetik i Uppsala. En gång i tiden hade institutionen haft ett annat namn: Statens institut för rasbiologi, och Maria, med flicknamnet Isaksson, hade fött ett utomäktenskapligt barn, avlat av institutets chef.
På 1960-talet hånlogs det åt professorns "kärlek från Lappland" - denna rest från ett pinsamt och mycket närliggande förflutet. Men vem var Maria och hur gick hennes relation till rasforskaren Herman Lundborg ihop? Det tog lång tid för Maja Hagerman att på allvar försöka besvara frågorna.
Genomläsningen av den digra samlingen brev gav inte det resultat som Maja Hagerman hade hoppats. Maria var i princip helt osynlig i professorns brevväxling, men researcharbetet gav henne en nästan chockartad inblick i hur fokuserad Herman Lundborgs rasbiologiska forskning hade varit på de norra delarna av Sverige.
Herman Lundborg gick mycket metodiskt till väga. Genom hans försorg genomfördes de största rasundersökningarna i Europa - större än de massundersökningar som gjordes i Tyskland vid denna tid - och i centrum för forskningen stod framför allt samerna i Lappland. Undersökningsobjekten kontrollerades, mättes och fotograferades; av de fotoalbum som bevarades innehöll 38 album bilder av "lappar", 11 av "finnar", 1 album "zigenare/tattare" och 2 "judar".
Under arbetet med dokumentärfilmen "Hur gör man för att rädda ett folk", som sändes i SVT i januari, träffade Maja Hagerman efterlevande till några av dem som undersöktes av Herman Lundborg.
Herman Lundborgs forskning hade stort inflytande, inte minst internationellt. I Tyskland var han den vithårige auktoriteten som bekräftade de tyska rasforskarnas idealiserade bild av skandinaverna som ett slags övermänniskor, blonda, blåögda, klart överlägsna folk av andra "rastyper".
Ändå kom inte Rasbiologiska institutet att bli den stora framgång som Herman Lundborg hoppats på. Hans idéer kritiserades och institutet kom efter hans pension att ändra inriktning. Ryktesspridningen kring relationen till Maria, kvinnan han mött under en av sina många resor till Lappland och tagit med sig till Uppsala, var också en minuspost för den berömde rasbiologen.
Gåtan kring Marias och Herman Lundborgs relation får inget entydigt svar i Maja Hagermans bok. Men att de måste ha betytt mycket för varandra på riktigt är tydligt. Herman Lundborg erkände så småningom sitt faderskap och gifte sig efter sin första hustrus död med Maria. I den Lundborgska familjegraven i Uppsala vilar även Maria och parets gemensamma son.
Född: 1960.
Yrke: Historiker, vetenskapsjournalist, författare.
Debuterade: 1982 med "Berättelser från utlandet", men det publika genombrottet kom med "Spåren av kungens män", med undertiteln "Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid" 1996. Skrev 2006 "Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder".
Priser och utmärkelser: Fick Augustpriset 1996 för "Spåren av kungens män" och promoverades 2012 till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitets historisk-filosofiska fakultet.
Aktuell med: Boken "Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta".
Född 1868.
Död: 1943.
Yrke: Rasbiolog, läkare, professor, chef för Statens institut för rasbiologi 1922-1935.
Bakgrund: Blev docent i psykiatri och neurologi 1903 och jobbade som hospitalsläkare i Uppsala. Skrev sin doktorsavhandling om en ovanlig form av epilepsi som nästan bara fanns i Blekinge på Listerlandet. Senare kompletterade han materialet genom att kartlägga släkterna på Listerlandet och använde sig av ärftlighetslära för att påvisa hur exempelvis kusinäktenskap ökar risken för sjukdomen.
Gör sin första resa till Lappland: 1913. Publicerar året därpå den populärvetenskapliga skriften "Rasbiologi och rashygien".
Är mest känd för: Den omfattande undersökningen av svenska värnpliktiga ur ett rasbiologiskt perspektiv. Skriften "Svensk raskunskap" från 1927 och "Folktypsutställningen" som invigdes på Konstakademien i Stockholm 1919.