Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage.jpg
Bild: Michael Brannäs

Rapport från mittens rike

Både feminister och Sverigevänner får en känga i journalisten Niklas Ekdals nya roman. Mats Kolmisoppi läser en satir till försvar för det bestående.

För ett par månader sedan skrev Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör i Dagens Nyheter, en krönika i Affärsvärlden om vilka riksdagspartier han genom åren hade röstat på. Sammantaget hade han lagt sin röst på samtliga, bortsett från V och SD.

Skälet är att han gillar att sätta sig på tvären, "fast i mitten liksom", och att "de långa stråken i svensk samhällsutveckling är märkligt oberoende av vem som regerar."

LÄS MER: Ernst Billgren förenklar världen

Det ska till en politisk journalist för att ge den samtida mittenextremismen ett så osminkat ansikte. Men när man ger sig i kast med Ekdals Öppna era hjärtan, en roman som benämns som politisk satir inför valåret 2018, och vars titel syftar på Reinfeldts numera hånade uppmaning till svenska folket, är hållningen belysande.

För om det mesta är i sin ordning, varför då skriva politisk satir? Vilka makthavare kan centrumälskaren klä av inpå bara skinnet? Mot vem ska en hugad mittenförfattare rikta sina sparkar?

Mot ytterpartierna, så klart! De som hotar aktiebolaget Sveas bokslut i september.

Kålsupare och populister

Det är därför som Niklas Ekdal målar upp den ena sidans sympatisörer som vulgära lössnusande lantisar som hatar Fjollträsk, medan den andra sidans anhängare består av portionssnusande intersektionalister som på sin hashtag-seglats över twitterhavet riktar harpunerna mot den store vite mannen.

Båda lägren framstår som kålsupare och världsfrånvända populister, och eftersom de därmed utgör ett hot mot status quo vill författaren visa hur dumma och fåniga de är.

För att understryka sin världsbild uppfinner författaren två nya partier, ett sorts SD och V med lösnäsor, som under våren och sommaren 2018 på rekordtid stjäl röster från de andra partierna.

På ena sidan sitter de bastubadande männen i "Sverige först", en avskedad läkare som tycker sig ha offrats på feminismens altare, en försupen vänsterförfattare (!) och en oskyldigt övergreppsanklagad bankdirektör. De vill införa tortyr som förhörsmetod, avskaffa presstödet, halvera biståndet och legalisera hembränningen, inte för att de nödvändigtvis tycker så, men för att räkna hem det lättlurade folkets röster. På andra sidan sitter feministerna i "Rättvisepartiet". De vill i sin tur kvotera till bolagsstyrelser, stoppa vargjakten och föra en generösare flyktingpolitik.

LÄS MER: Dammig satir om Sossesverige

Det ser ut som om partierna är som olja och vatten. Det är de inte. De två ledartrojkorna utkämpar visserligen högljudda strider i sociala medier och teve, men när kamerorna släcks dricker de öl tillsammans, om de inte bokstavligt talat hamnar i säng med varandra. Ingen av dem har djupare övertygelser, de söker endast makten för grytrörandets skull och använder alla medel för att nå sina mål, vilka de nu månde vara.

Om båda partier vinner varsin jordskredsseger? Givetvis.

Om feministerna och fascisterna bildar regering tillsammans? Gissa två gånger.

Och ingenting får varaktiga konsekvenser. I mittenriket är till och med de kortare stråken i samhällsutvecklingen oberoende av vilka som regerar.

Varför då ens bry sig om politik?

Film

Niklas Ekdal

Öppna era hjärtan

Brombergs

Mest läst