Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

johan-001.jpg
Bild: Henrik Björnsson

Rapport från en tyst och nedkopplad After work

GP:s krönikör Johan Lindqvist har varit på tyst after work. "Det är förstås en sorts meditation vi håller på med. Men ändå inte. Det här blir på något vis en mer kollektiv upplevelse."

Det är torsdag och vi ska ses på after work. Men utan mat och dricka. Utan mobiler. Och vi ska vara helt tysta. I två timmar. Idén, konceptet, kommer från Victoria Palm och Navid Modiri som tagit sig hit från Malmö för att guida oss. Vi andra, kanske hundratalet göteborgare, är noviser och har sökt oss till Konserthuset av nyfikenhet. Eller i alla fall har jag gjort det. När biljetterna, som är gratis, släpptes i juni tog de slut i nafs.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I garderoben lämnar vi ifrån oss våra väskor och telefoner och när vi kommer upp till foajén med de stora fönstren ut mot Götaplatsen råder tystnad. Stolar står utplacerade här och var, men också sådana där fyrkantiga kuddar som barn får att sitta på för att kunna se ordentligt i salongen.

Jag hittar en plats på en stol mitt i rummet. Andra lägger sig ned, någon söker sig upp i trappan som leder till läktaren. Det naturliga valet blir att vända sig ut mot den sena eftermiddagen. Stillsam klassisk musik kommer från högtalarna och tillsammans med de dämpande glasen gör det att ljudet från gatorna utanför inte hörs in.

Jag sätter mig och betraktar folklivet. En knallgul regnkappa hastar över Götaplatsen, någon lutar sig mot en bänk och hukar mot telefonens ljus. Jag motar bort reflexen att själv plocka upp telefonen ur bakfickan. Den finns ju ändå inte där och innan jag kom in messade jag och instruerade barnen om middagsmat och hundpromenad. Släpp det nu.

Här ska vi vara nedkopplade, avkopplade. Blicken far över Stadsteaterns fasad, registrerar varje skavank. En fågel landar och lyfter från Poseidons skalle, jag följer fontänens fallande vatten med blicken.

Victoria Palm har gett en kort instruktion om vad som gäller, sedan ska vi vara tysta, inte heller titta på varandra. Vardagens förväntningar på prestation, närvaro och kommunikation ska läggas åt sidan. Det är väldigt skönt.

Men det stör mig att två fotografer arbetar bland oss. En kollega utsänd från GP:s Två dagar och en som plåtar för arrangören. De slutar efter en stund, men så länge de håller på blir detta för mig motsatsen till varför jag är här. Jag har inget emot att synas i tidningen eller i ett Facebook-event, men ljudet från kameran, fotografens sätt att röra sig och leta vinklar och motiv signalerar arbete för mig. Mitt fel kanske, min vardag som skorrar i det som ska vara stillhet.

Jag drar mig undan mot en av väggarna. Lutar mig mot en stor målning jag nog aldrig riktigt har sett trots att jag varit här så många gånger förut. Lugnare här. Jag släpper ned axlarna. Vilar.

Det är förstås en sorts meditation, eller avslappning vi håller på med. Men ändå inte. Det här blir på något vis en mer kollektiv upplevelse. Även om man förstås kan meditera i grupp finns det något, i brist på bättre ord, solidariskt i det här. Vi har gjort en slags, bokstavligt talat, tyst överenskommelse.

För ett ögonblick tänker jag att jag kanske inte kan, ska, får skriva om vad jag upplever. Att det är som i filmen Fight club. Första regeln - prata inte om Fight club. Eller Tyst after work. Men det är klart att man kan.

Tankarna lunkar allt saktmodigare runt i skallen på mig. Efter ett tag slumrar jag nästan. Det är lite som att natta småbarn. Man ska vara alldeles tyst, så tyst att man nästan hör sitt eget hjärta slå. Rör dig inte, då vaknar barnet, tassa sedan ut på tå.

Jag har ingen aning om hur långt tid som har passerat. Men plötsligt säger Victoria att nu är det bara två minuter kvar. De två timmarna har passerat förbluffande snabbt. Många är kvicka på fötter, tar sig mot utgången.

Jag dröjer mig kvar, låter bubblan brista så långsamt det går. Om jag vill göra om detta? Ja, jag tror det.

Mest läst