Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Rapparen och musikern Frej Larsson uppträder under Bråvallafestivalen 2016. Bild: Izabelle Nordfjell/TT

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Rapparens självbiografi saknar rytm

    Frej Larssons självbiografi får Jonathan Bengtsson att undra över hur övertygad om sin förträfflighet någon kan vara.

    Självbiografi

    Frej Larsson tillsammans med Jakob Nilsson

    Fifty shades of Frej

    Bokfabriken

    Det är oerhört. Alla de slöa, ytliga, dumma fördomar man kan tänkas underhålla om Frej Larsson blir i hans självbiografi bekräftade. Precisionen är närmast vetenskaplig. Låt oss ta ett detaljexempel. Jag skulle kunna gissa på att Johnny Bodes Runka Mig med vita handskar var inskjuten i denna bok. Helt riktigt, sida 45.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Verket följer den Ronnebyfödda musikern från barndom till nutid, i ett tjugotal utvalda återblickar. Vi får berättelser om hur det var att växa upp bland präktiga överklassbarn. Vi får historier om att bo i Karlskrona bredvid Sveriges vidrigaste park. Vi får också en omsorgsfull redogörelse över alla hyss Frej har bedrivit tillsammans med parhästen Simon Gärdenfors.

    Oväntade, ofta usla, metaforer är insprängda i texten. Författaren tillgriper stilgreppet besynnerligt korta meningar. Detta gör allting lättläst, och slaktar naturligtvis också varenda ansats till rytm. Verkets enda syfte tycks vara att hamra in en isolerad tes: Frej Larssons vis att leva på är det enda giltiga. Hela tiden återkastas samma mening i huvudet: Hur kan någon vara så förtvivlat övertygad om sin egen förträfflighet?

    Visserligen försöker artisten pressa fram mildare sidor. Vid ett tillfälle berättar Frej om hur han ”sitter på en sten och tänker på strukturer”. Ibland urartar boken, som i passagen om en pizzaslice och Jimmie Åkesson. Då går det nästan att hysa värme för berättarjaget.

    Nu kan ett verk fortfarande vara av värde, trots att upphovsmannen har rest alldeles för långt in i sig själv. Och visst letar sig Frej, tillsammans med Jakob Nilsson, fram till en helt egen tonträff. Visst angriper boken världen från en annorlunda utsiktspost. Men bara för att någonting är eget och annorlunda behöver det inte vara bra - bara eget och annorlunda.

    Inledningsvis må allt vara spektakulärt. Men den vräkiga tonen blir snart irriterande, skrönorna snabbt överladdade. Till slut nästan desperata. Fifty Shades of Frej är också silad genom alldeles för lite redaktörskap. Den lilla gälla killen som, framburen av sitt självhävdelsebehov ständigt måste larma: denna bok är att vada genom hans huvud. Inget mer.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.