LÄS OCKSÅ: Tom Wolfe är död
Myten, som spreds av honom själv, sa att Tom Wolfes oefterhärmliga stil föddes när han drabbats av svår skrivkramp. Istället för att lämna ett färdigskrivet reportage skickade han ett långt brev till sin redaktör på magasinet Esquire. Reportern själv verkar inte ha insett riktigt hur inspirerande han skrivit, men redaktören tog bort hälsningsfrasen i början och tryckte texten som den var. Bara titeln, There Goes (Varoom! Varoom!) That Kandy-Kolored (Thphhhhhh!) Tangerine-Flake Streamline Baby (Rahghhh!) Around the Bend (Brummmmmmmmmmmmmmm)…, fångade det som skulle bli Tom Wolfes flödande, ordrika och närmast patologiskt ljudhärmande röst.
Tidningsreportage brukar oftast åldras rätt illa. Men Tom Wolfe, inflyttad till New York från amerikanska södern, var redan från början en anakronistisk outsider i sina vita kostymer. Kanske var det därför som han hade en osviklig, djupt imponerande förmåga att nyfiket hitta precis den sortens uppslag som är lika intressanta i dag. Han betraktade världen från sitt helt egna hörn och under sextiotalet var han rätt man på rätt plats. Under några fantastiska år skildrade han brittiska mods, Phil Spector och olika delar av den amerikanska motkulturen på ett sätt som fortfarande är lika fängslande. Det berodde delvis på hans intresse för hierarkier. Med statusglasögonen på sig lyckades han skildra dessa klickar på ett sätt som gjorde det väldigt lätt för läsarna att leva sig in i de annars så slutna världarna (eller i alla fall förstå dem lite bättre). Det finns underbara bilder där den synnerligen vältvättade och välklädde Tom Wolfe står och samtalar i gatukorsningen Haight-Asbury i San Fransisco med Jerry Garcia från Grateful Dead och gruppens manager. Efter att ha hängt med Gökboet-författaren Ken Kesey och hans LSD-propagerande hippiegäng The Merry Pranksters skrev Wolfe reportageboken Trippen som med sedvanlig tajming publicerades 1968.
Wolfe, en egen genre
Fem år senare var han redan en genre i sig och gav ut antologin The New Journalism som nog var hans viktigaste verk, åtminstone när det gäller journalistiken. Förordet till den boken är fortfarande den bästa journalistskola som går att gå. Det skulle inte vara helt överdrivet att påstå att det programmerar om hjärnan på människor med skribentdrömmar.
1979 kom mästarprovet, boken Rätta virket om det amerikanska rymdprogrammet. Därefter gav sig Tom Wolfe in på att skriva ren skönlitteratur. Debuten Fåfängans fyrverkeri – hans bästa roman – blev en enorm framgång (och filmatiserades med rätt horribelt resultat).
Han var verkligen rätt rolig som romanförfattare, även om han – inte orättmätigt – belönades med 2004 års Bad Sex Award för sina sexskildringar i I am Charlotte Simmons. Men hans roll i historien kommer alltid vara som journalisten Tom Wolfe, en sådan där sällsynt människa som befann sig på rätt plats, i rätt tid och hade precis rätt intellekt, talang, förmåga – och status – för att verkligen kunna göra något av det och till på köpet inspirera många, många efterföljande generationer.
Om skribenten:
Klas Ekman är redaktionsansvarig på förlaget Volante och tidigare mångårig journalist och redaktör inom den svenska gren som influerats mest av new journalism: magasinsjournalistiken.
