Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Prosan dansar över boksidorna

    Karl Ove Knausgård beskriver tillvaron omkring sig. Han låter tankarna sväva iväg i filosofiska funderingar och existentiella utläggningar på ett sätt som ideligen överraskar. Som godis för fansen som längtar efter nästa roman, skriver Hanna Jedvik.

    Makarna Knausgård går i väntans tider. Ett nytt liv ska komma till världen, inne i magens mörker växer en människa och utanför fönstren på Karl Ove Knausgårds skrivarstuga på Österlen flyttar hösten in i trädgården. Från sin utpost följer han årstidsväxlingarna och livet har sin gilla gång, inget är för stort eller för smått för den grubblande författaren att skriva om. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    ”Det är sex månader tills du ska födas, och vad som helst kan hända under den tiden, men jag tror livet är starkt och obändigt, jag tror att det kommer att gå bra för dig, och att du ska födas sund och friskt och stark. Se dagens ljus, som det heter.” Så skriver Karl Ove Knausgård i inledningen till Om hösten, med dedikationen ”Brev till en ofödd dotter.” 

    Avsnitten som sorterar in under breven till det ofödda barnet återkommer vid varje månadsskifte. September, oktober och november får liv allt medan texterna runt de mest vardagliga tingen växer fram, instruerande och filosoferande om allt ifrån plastpåsar, grodor och tuggummi till erfarenhet, ensamhet och Flaubert. Allting samlat i denna årstidsbok, den första av fyra, där konstnären Vanessa Baird står för bildkonsten. 

    Jag väljer att tolka Om hösten som en fars sätt att berätta om världen som väntar knyttet i magen. En annan, lite tråkigare tolkning, skulle kunna vara att Karl Ove Knausgård har slängt ihop ett antal kåserande texter och sedan insett att en röd tråd saknas, varpå envägskorrespondensen till det lilla livet i varande har fogats in i efterhand. Oavsett vilket får Om hösten som förlaget kallar för en ”slumpmässig encyklopedi” på detta vis ett tydligt tema. Om än ett svulstigt sådant då föresatsen att berätta om livet och hur allting ligger till är något storvulen. Man skulle annars kunna tänka sig att ens avkomma är klok nog att göra sin egna upptäckter och dra slutsatser.  

    Efter världssuccén med den sexdelade romanserien Min Kamp har Knausgård rest land och rike runt för att prata med läsare och skörda framgångar. Ändå är det just det lilla livet i huset på Österlen som han fångar i Om hösten. Här målar han först upp tomten, den lilla huslängan där han och hustrun, författaren Linda Boström Knausgård, och deras tre barn bor. Här finns gräsmattan, fruktträden, gästhuset och den vita muren runt omkring. Därpå tar nedslagen vid, tingen och företeelserna som utgör ett mänskligt liv. 

    Den här typen av associativa texter hör vanligtvis mer hemma på en av skrivarskolornas övningar i litterär gestaltning än i färdig bokform. I syfte att utmana fantasin och få fart på flödet kan utmaningen att skriva om en utvald sak var en väg att gå för den med skrivkramp. Tänk er att läraren rafsar ner ord som ”termosar” eller ”piss” eller ”förlåtelse”, för att använda några av Knausgårds egna exempel, på tavlan och du har snart ett klassrum fyllt av flitiga författarasprianter med pennan raspande över pappret.
    Det skulle det kunna sluta här. Med en bok fylld av nyckfulla löst sammansatta texter, om vad som helst så länge andan faller på. Ett jaha?

    Karl Ove Knausgård hade dock inte varit den författare som han är idag om det inte vore för hans skarpa iakttagelseförmåga, hans fallenhet för att låta tankarna och texten sväva iväg i filosofiska funderingar och existentiella utläggningar på ett sätt som ideligen överraskar. Prosan dansar i väg över boksidorna i takt till författarens vindlande tankebanor. 

    Associationerna bär till hågkomsten av fadern (Ja, här har vi honom igen, Fadern) som hjärtlöst tar livet av en huggorm med hjälp av tre tunga stenblock. Ett smärtsamt minne som sitter som sot på smutsigt silver i författarens hjärnbark. Här finns termosen som blir till familjens totemsymbol och minnet av barndomens feber som det enda tillfälle då beröring gavs. 


    Som mest bränner det till när utvikningarna landar just i författarens egen smärta. Då får föremålen mening, texten väcks till liv och blir angelägen. Desto sämre blir det när Knausgård sitter på kammaren och gissar eller ställer frågor utan att ge några svar, chansar lite utan att bemöda sig med att ta reda på fakta. Kulturmän som förklarar saker utan belägg, självkritik och självinsikt borde vara ett dödförklarat fenomen i allmänhet och när det gäller deras döttrar i synnerhet. 

    Den som kan sin Knausgård känner igen tankeutflykterna där flödet aldrig sinar. Som godis för fansen som längtar efter nästa roman. Om ett förlag ens hade bemödat sig med att läsa klart om det var ett manus signerat en okänd debutant? Knappast. Å andra sidan spelar det mindre roll. Att en text laddas med mening tack vare avsändaren är ett fenomen som går långt bortom Knausgård. 

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.