Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collagenytt.jpg
Prestationsprinsessor. Berättelserna i Godnattsagor för rebelltjejer 2 är så hårt mallade att GP:s kritiker frågar sig vad som egentligen skiljer dem från sagornas fattiga flickor som växer upp i armod och belönas med en prins.

Prestationsfixerade rebelltjejer

Godnattsagor för rebelltjejer har sålts i över en miljon exemplar, översatts till drygt 40 språk och hyllats av en unison kritikerkår. Ina Lundström är rädd att uppföljaren kommer bli minst lika hyllad.

Barnbok

Elena Favilli och Fransesca Cavallo

Godnattsagor för rebelltjejer 2

Översättning av Åsa Jonason

Bokförlaget Max Ström

9-12 år

Godnattsagor för rebelltjejer 2 är en karbonkopia av sin föregångare Godnattsagor för rebelltjejer. En bok jag läste för min åttaåriga dotter. Det hör till om man är barn till en kvinnlig kulturarbetare som bor i Majorna. Löjligt vackra illustrationer som varvats med texter om människor som Virginia Woolf, Rosa Parks och Miriam Makeba ledde till såväl mysiga lässtunder som ett föräldrasamvete rent som snö. Men ibland blev det konstigt. Även om Margret Thatcher är Storbritanniens första kvinnliga premiärminister är det tveksamt om hon funkar som universell förebild. Mätbara prestationer överskuggar alla andra värderingar i boken från i fjol. Kanske blir det tydligast i berättelsen om Ruth Harkness. 1936 fångade hon en nio veckor gammal pandaunge och tog med den till Chicagos djurpark. Därmed blev Ruth den första som någonsin fått med sig en panda från Kina till USA. "Att sätta vilda djur på zoo, är det verkligen något att hylla" mumlade jag för min dotter när vi läst klart kapitlet och det var dags att släcka lampan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Christina_of_Sweden.jpg
Drottning Kristina av Sverige.. Bild: Eleni Kalorotti

LÄS MER: Släpp ungarna loss, det är lov!

Godnattsagor för rebelltjejer 2 är snäppet mer intressant. Här finns gott om namn jag aldrig hört talas om tidigare. Visst är det givande att lära sig om Sarinya Srisakul, en ung kvinna som blev brandman trots att hennes pappa avrådde henne med orden "Det är farligt och passar inte för en kvinna. Dessutom är vi från Thailand och det finns inga brandmän i New York som kommer från Asien". Eller om tävlingsfäktaren Beatrice Vio som till följd av hjärnhinneinflammation i mellanstadiet fick amputera såväl armar som ben, men fortsatte med mottot "Ett nej har aldrig varit ett godtagbart svar för mig" och tog guld på Paralympics i Rio de Janeiro. Jag fick veta att Sonia Sotomayor genomlidit och bekämpat diabetes, fattigdom, faderns död och rasism för att bli domare i USA:s högsta domstol. Och jag pep till av glädje över att en av mina stora idoler, Clara Rockmore, finns med bland bokens 100 fascinerande kvinnoöden, alla värda varsin långfilm minst.

ChimamandaAdichie.jpg
Chimamanda Ngozi Adichie.. Bild: T S Abe

Sagans moral råder

Tyvärr är texterna som Favelli och Cavallo extraherar ur verkligheten så hårt mallade och ensidigt prestationsfixerade att allt bara flyter ihop till en enda metaberättelse. Om en flicka som trots sjukdom/fattigdom/kvinnohat blir världsmästare/normkrossare/premiärminister. Och jag undrar ärligt talat vad vi ska ha den metaberättelsen till? Är den verkligen så väsensskild från sagornas fattiga flickor som efter uppväxt i ädelt armod till slut belönas med sin prins? Sensmoralen kretsar fortfarande kring en kvinna som inte skyller på sina motgångar utan höjer sig över sina systrar och får sitt pris – låt vara att den gyllene kronan i många fall är utbytt mot en bettskena, en OS-medalj eller en rejäl årslön. Som berättelser betraktade blir samlingen därför en uppvisning i hur snäv kvinnorollen fortfarande är. Att läsa om 100 överpresterande kvinnor blir snabbt en kvävande kravfylld lektion i att utstå, prestera och dessutom förbättra världen.

OprahWinfrey_rebeller.jpg
Oprah Winfrey.. Bild: T S Abe

Det tredje rekvisitet är det jag vänder mig starkast emot. Och det som tydliggör att problemet med den här boken inte handlar om urval utan om ansats. För visst tycker jag att Margret Thatcher och pandaimportören Ruth Harkness är viktiga och intressanta människor som jag vill att min dotter ska känna till. Men hon borde faktiskt få göra det i berättelser där de mänskliggörs, problematiseras och därmed går att identifiera sig med. Inte där de höjs upp till sedelärande berättelser. Den dagen författarna istället gör en bok med undertiteln "100 kvinnor att inspireras av, förfasas över, strunta i och bli förbannad på" tror jag verkligen att vi är något på spåren. När Oprah Winfrey samsas med utbrända mellanchefer och Moder Teresa med kvinnliga massmördare, tror jag att det blir lite lättare för oss alla att andas. Men så länge definitionen av en rebellflicka är så snäv som i den här boken finns det egentligen bara ett sätt att göra uppror: Att växa upp med alla livets förutsättningar, underprestera och sedan inte göra ett skit för mänskligheten. Även om en värld fylld av sådana rebellflickor antagligen hade blivit något mindre beboelig, hade en bok om dem varit betydligt mer givande att läsa.

LÄS MER: En hel generation av fullständiga föreningsidioter

cover_Godnattsagor2.jpg
Bild: Erik G Svensson
Mest läst