Inför Feministiskt initiativs kongress i fjol var partiledaren Gudrun Schyman inbjuden till Aktuellt för att presentera partiets ekonomiska politik. Reformprogrammet var mycket omfattande. SVT:s programledare Anders Holmberg frågade hur mycket satsningarna skulle kosta. Det hade Schyman inget svar på. Men rör det sig om 1 eller 50 miljarder, försökte Holmberg igen. Schyman avfärdade frågan. “Nej, det rör sig inte om sådana siffror”, sa hon självsäkert, men utan att specificera närmare.
Få politiker kommer undan med ett sådant tunt resonemang. Gudrun Schyman gör det.
I 25 års tid har Schyman varit ett av den svenska feminismens främsta ansikten. Att hon också är en av modern svensk politisk historias stora begåvningar bekräftas i journalisten Johanna Palmströms biografi Det gäller livet. Palmström är förvisso en del av den svenska feministiska rörelsen, inte minst som tidigare redaktör för tidskriften Bang. Hennes biografi över Schyman är dock inget idolporträtt, utan en saklig redogörelse över ett politiskt liv. Såväl privata problem som politiska segrar skildras i ett tätt tempo - ibland lite väl överblickande. Färre detaljer med djupare analys hade gynnat gestaltningen av och förståelsen för den framgångsrika politikern.
Ledde partiet till rekordsiffror
Läsaren får följa Gudrun Schyman från uppväxten i Täby utanför Stockholm, med en alkoholiserad far och en hårt arbetande mor, till Socialhögskolan och så småningom lokalpolitiken i skånska Simrishamn, och sedan vidare som partiledare för ett vänsterparti utan efternamn. De gamla gubbarna i partiet knorrade när hon som nyvald partiledare 1993 proklamerade att Vänsterpartiet satte demokratin först och att det var dags att göra upp med det förflutna. Muren hade trots allt fallit. En ny vänster för en ny tid blev Schymans paroll.
Det visade sig vara en framgångsrik sådan. Med sin nyfunna vurm för kvinnofrågorna ledde Schyman partiet till dess bästa valresultat någonsin. I valet 1998 fick V 12 procent av rösterna.
Trots att hennes tio år som partiledare inte bara präglades av framgång, utan också av personliga problem som alkoholism och strul med deklarationen, lyckades hon finna sympati och hålla sig kvar. När hon till sist tvingades bort från posten till följd av en skatteskandal tog det inte lång tid innan hon startat sin nya politiska rörelse, som skulle bli partiet Feministiskt initiativ.
Nog finns en ton av beundran i boken. När Palmström redovisar kritiska röster mot Schyman följer alltid ett litet motargument: visst var det så att många vänsterpartister sura över att deras gamla partiledare lämnat V och använde riksdagsplatsen åt sina egna projekt. Men det beteendet speglade bara Schymans inställning till hur man bedriver politik. Visst, hon har aldrig sagt att hon ångrat sin medverkan i maoistiska Marxist-Leninistiska Kampförbundet, men hon gick ju med för att hon var förälskad i en av medlemmarna.
Det gäller livet är ändå en bladvändare för alla som är intresserad av modern svensk politik. Gudrun Schyman är trots allt den moderna vänstern personifierad.
