Den rysk-judiska poeten Anna Margolin har egentligen haft alla förutsättningar för att glömmas bort när litteraturhistorien skrivs. Född 1887 och död 1952 var hon verksam i en tid som var mindre gynnsam för kvinnliga poeter. Den enda diktsamling Margolin gav ut, Lider från år 1929, fick ett blandat mottagande. Dessutom skrev hon på jiddisch, använde sig av pseudonym och bad sin man att förstöra samtliga kvarlämnade manuskript när hon dog.
LÄS MER:Christine Falkenlands nya är mörk och tonsäker
Desto mer glädjande är det alltså att ellerströms med den tvåspråkiga samlingen Detta är natten nu introducerar Margolin för svenska läsare i lyhörd översättning av Beila Engelhardt Titelman. Jiddischen är transkriberat till det latinska alfabetet och Margolins rytmiska, rimmade dikter låter sig med fördel läsas högt.
Påminner om Edith Södergran
Inom den ibland strikta formen ryms en självbiografiskt färgad modernistisk dikt som framstår som ovanligt direkt och tillgänglig. Margolin kom att leva större delen av sitt liv i New York och genom dikterna kan vi följa det framväxande moderna stadslivet där en reklamskylt skär ”in i himlen som ett svärd” och flickor går längs med avenyerna ”stapplande som dikter”.
Det är höst, skymning och natt, såväl i det ytter som i det inre. Alla människor bär masker och diktjaget är trött. Mot det rusiga nattlivet begråter Margolin med skönhet och skärpa växelvis olycklig kärlek och livets mer generella olycka. Men här finns också en storslagenhet i sorgen som ibland får mig att tänka på Edith Södergran: ”Berusad av bitter sanning,/ stöter jag bort allt annat vin.”.
LÄS MER:Simson bortom det gudomliga
En diktsvit ägnas åt jungfru Maria. Hos Margolin blir hon ensam som på ”en främmande fest.”, liksom den kvinnliga poeten har det föreslagits i amerikansk litteraturkritik. I en av samlingens märkligaste och bildmässigt mest tilltalande dikter som istället är tätt knuten till det helt vardagliga träder en mörk kvinna in i ett mörkt rum och sväljs av en fåtölj. Margolins poesi pendlar enkelt och elegant mellan det lågmälda och det högstämda, det kvinnliga och det allmänna, mellan myllrande gator och eftertänksam ensamhet. Den är väl värd att vaskas fram ur historiens glömska.
